Aftonbladet – 21 september 1844, sida 1

Jdu så tala? Nej, j:g binder mig icke genom nåsot löte; hvarföre vill du då skona den nedrige? Clara yttrade förvirradt något om faran för Jutan. Anna log: min Julian och den skugzmenaiskan? Iotet öfvertalande, ingen bön kunde förmå henne att afstå från sin föresats. Under tiden hade Loden icke varit overksam. Han hade uppsökt dektor Helfenbrecht och så uppretat hans af Clara sårade egenkärlek; att han med glidje omfattade tillfållet, att få hämnas. Åtskilligt aftalades och Loden gaf sin bundsförvant, såsom erkänsla på förhand, en betydlig summa i pappersmynt. Filjande morgonen gick han till Eliheim, för att äfven bearbeta honom. Han räknade på dennes lättsinnighet och ofta uttalade förakt för alltqvisnovärde, och denna: sinnesstämning ville han begagna och tillika söka vända hans uppmärksamhet från C:ara till fru von Stein; — men han bedrog sig i denna förhoppning: — Eilheim hade på hågon tid blifvit alldeles förändrad, ban hade fästat ena pröfvande blick på sig sjelf och insett orätltvisan afsina grundsatser; och återseendet i går af den ädla blygsamma jungfrun, den 1tjenst, som en lycklig stjerna tillåtit honom iå. visa henne, hade försatt: honom i en sinnesförfattning, com icke var gynnande för Lodens planer. . — Min biste Ellheim! sade Loden vid inträdet. Jag kommer i afsigt att få förklara mig öfver den i går förefallna händelsen. Dt vore en galenskap, om vår vänskap skulle störas af något så obetydligt. — Jag visste icke, att jag med er ingått någon vänskap! svarade Ellheim torrt, . — Jag märker att ni byser ovilja empt mg,