Aftonbladet – 21 september 1844, sida 1

märkte först vid gasupplysningen i portalen, at bon förut sett. sin beskyddare. Under gående till vagnen frågade hon efter hans nomn. Eillheim svarade Julian. Hön hade så!edes sett rätt; mer flygtigt och utan interesse tänkte hon ej vidar derpå, utan endast på den :skymf hon lidit. Då bon stigit i vsgnen och blifvit öfverhopad med frågor, utbrast hon i tårar. Förgäfves bad mar henne berätta förloppet, hon kunde ej göra del fullständigt och hennes finkänsligtet förbjöd henne att i Treilbac; närvaro antyda det minsta derom Hon bad, att man ej skulle oroa sig. Den qvarlemnade känslan af den ångest hon utstått, var anledningen till hennes barnsliga uppförande. Julian tog afsked vid porten till hotellet, och då fruntimmerna komm:t i sina rum; begynte Clara sin berättese, dervid hon åter råkade i häftig rörelse och lemnade fritt lopp åt sina tårar. Ehuru oul!stindig denna berättelse äfven nu var, kände dock fruarne dervid den högsta förtrytelse. Anna var likväl mest uppbragt och ropade: Juian måste tukta honom. Det odjuret bör icke blifva ostraffadt, jag omtalar det i morgon. Nu vaknde bos Clara tankan på den okändes bre! ch på förhållandet emellan henne och Julian. Vej, nej, Ann;! sade hon häftigt. Julian får icke öra något för mig, Om du håller af mig, rain Inn2, så nämn icke ett ord för honom om hela ändelsen. Bäst är att icke vidare bry sig om en uslingen. Lofva mig att tiga. Här känner ig ingen, snart lemnar jag denna ort, för att roligen aldrig återse den och minnet af mig är lömdt. — Skall det öfvertyga mig, att du anförer vår ara skilsmessa? utropade Anna — Hutu kan