Aftonbladet – 21 september 1844, sida 1

Ut O Gm -ken hon tillbakadrog, såsom Mimosan, från c )Iohelgande vidröring. Låt oss sluta fred, skör I Clara, hviskade dvärgen, fred för alltid, om : Iskänker mig ert hjerta och er gunst. — Ho Iryste. — Jag svär, att jag kan förderfva er. Vi ni icke räcka mig er hand till ett evigt förbund I Vålan! jag är icke någon vän af eviga förbindel ser. Låtom oss vara lyckliga i hemlighet! Stöte ni mig tillbaka på allvar? Nå väll då skall ve Iden likväl tro, att jag njutit er gunst. Ja kan bevisa det så obestridligt, att edra egna för äldrar skola förakta, förskjuta er! Välj nu! Kär lek, utan skymf, eller skymf utan kärlek! Cara var af dessa fräcka, nedriga ord så upp rörd, att hon, nära att falla i vanmakt, höst ro pade: Finns bär då iogen nog ädel, att rädd mig från decne ovärdige? Då framträdde raskt en ung man och sade ho tande: Herr von Loden, förolämpa icke denn: dam! Jag försvarar henne och skall veta förskaff: henne upprättelse. Loden höjde en giftig blick på ynglingen och ville med hån affärda honom, men dennes beslutsamma allvar gjorde honom skygg och äfven läste han det tydligaste ogillande i de omgifvandes ansigten. Den stillastående massan kom åter i rörelse och ILoden undanträngdes och försvann i hopen. Clara hade blott en flygtig blick för sin räddare, som vördnadsfullt förde henne till utgånsen, der de möttes af grefve Treilhac, som länge förgälves kämpat att komma in, för att uppsöka den förlorade. Fruarne och Anna suito redan i vagnen och väntade med ängslan på Cara. Denna, som mel afbrutsa ord tackat den okände för hans idolmodiga beskydd och gifvit sin arm åt Julian,