Aftonbladet – 21 september 1844, sida 1

ENN djerfhei och elastisk styrka. Några bland frun timmerna tycktes sakna hennes vanliga grace, me männerna stormade af förtjusning, klappade oci stampade, så att salongen skakade. Det var der: största triumf Antonia någonsin skördat, men oci den dyraste; dena kostade hennes hjerteblod, de var hennes kärleks dödskamp. Då hon lemnad scenen, voro hennes krafter uttömda. Hon må ste sjuk hemföras från tezterr. Biletten var slut. Julian bjöd fru von Stein sin arm och de andre följde efter. Utanför huset framkörde vagnarne, från logerna strömmade alla till u!gångarne och trängdes att rödja sig väg. Clara blef nu af hopen skiljd från sin mor och Auna, hvilka icke märkte det, utan följde den allmänna riktningen. Ständigt framiörträngande afligsnade dem allt mer och mer från hvarandra — och Clara biygdes att ropa, då hon hoppades, att men skulle sskaa och invänta henne vid utsången. Dunna var för trång för den breda strömnen, ett uppehåll i framskridandet uppstod, de ljerfvaste trängde sig förut. Glara var i högsta ro, Öfveralit fremmande ansigten och deribland lera, som mötte henne med frivola blickar. Hon larrade af fruktan och förtrytels2. — S:l sköna fröken! hörde hon någon läspa i ärheten. Rösten var henne ej obekant och snart sade sig det bleka ansigtet, infattadt i det orsilika håret, med de små; plirande ögonen. Det var Loden. Clara, som tänkte på hans hoels2, då han lemnade B:usenthal, visste icke om on skulle frakt: honom : eller taga i anspråk ans skydd, såsom den ende här bekante; hon ille gråta, 3å upprörd var hon! Ioden hade! rängt sig till henne och sökte henne3 hand, hvil