Aftonbladet – 20 september 1844, sida 3

fatta honom. Kanhända, ty han är häftig, ska en ond demon driftva honom till ett steg, fö hvilket jag ryser Anar ni icke något, fröke Clara, hvars bild lefver i hans bröst? Hör har blick äanu icke förrådt hans hemlighet? — S vet då, att Julians kärlek tillhörer er, att ha endast med er kan bli lycklig och skulle göra e vän olycklig, ty ban älskar henne icke mer, on han ock för en tid söker dölja det både för si och henne. Jag har bordt säga er detta, som be kymret för min väns välfärd ingifvit mig. M ni nu sjelf besinna, huru denna ömma angelägen het skall behandlas! Dessa äro de första och si sta rader, ni får itrån mig,. Cara stod bestört och intagen af de grufligast känslor, då hon läst detta olycksaliga bref. De var alitså den tydning hon måste gifva åt Julian besynnerliga uppförande. En onämnbar förvirrin och ångest öfverföll henne, — fruktsn att hand; orätt och bitter sorg för den arma lidande Ann: Men, frågade hon sig sjelf, skall jag väl meddel henne detta? Nej! hela heanes väsende upprest sig emot denna tanka. Ol om alt endast vor list och bedrägeri! Men åter, hvarföre skulle e okänd, som jsg aldrig förolämpat, endast af skade glädje bereda mig dessa qval? N-j, ty värrl Ju lians blick bestyrker det. Stormen i hennes brös vådde nu sin höjd och heta tårar fuktade henne ö;o2. Söta Clara, gråt icke! sade lilla Marie. Ha stigt hemtade sig nu Clara och sökte le, lör at skingra systrens oro. För första gången i sin le! nad måste hon nyttja förstöl!ning, då hon ba Marie, att icke för någon omtala brefvct. Sedai bon lugnat den lilla, gingo de begge in irummet det Julian just stod färdig alt lemna. Han bu gade sig endast för Clara och en ha-tig blick vi sade honom sinnesrörelsens rodnad på bennes kin der. Alven på hans ansigte uppsteg en flyr tig låga, hvilken Ciara med bäfvan upptäckte. O ve! skall då min bild, oskyldigt, men fiendtlig träda emellan Anwva och hennes lycka och stör det arma barnets menlösa glidje, som lik en järil badande i solstrålen, icke anar molnet, som ho!a den. Hela Claras själ sönderslets vid denna före ställnipg och hon kunde ej längre uthärda denn sinnesspänning. Rummet blef för trångt och tryc