Aftonbladet – 20 september 1844, sida 3

borde han väl säga benne ett enda välvillig ord; han sökte derefter, såsom den skeppsbrutnt efter den räddande plankan; — medlidande, vän skap bjödo honom tala — men minsta ord kund såra; — och ögonblicket gick förloradt. I gästrummet på hotellet var alideles tomt Julian gick tankfuil fram och åter, kastade sj; slutligen på en stol och framtog utur sin plån bok ett bref, hvilket för honom var såsom be strödt med gift; det lydde: Min mycket afhållna unge vän! Måtte ni för låta modersbjertat, som gewom dessa rader störe ert lugn, men kärleken wtll mitt barn, bjestlg vänskap till en annan, bvilken jag älven älska som eit barn, och varmaste önskan ait se er lyck. lig, tvingar mig till det:a ste. Fruntimmersösor äro skarpsynta. Jag har uppäckt en böjelse, de; jag icke anade den — i vår Claras bjerta, oci föremålet derför är — ni Julian. Clara blir o lycklig, då boa lär att känna sig sjeli, och sjelt pröfning är aldrig mer af nöden, än då det gäl ter att taga ett så vigtigt steg, som ni och mir Anna. Ar ni väl förvissad om er kärlek till mit barn? Rörer sig icke något i ert bröst tör Clara! Julian, jag har kastat en blick derivom och tro; alt jag icke bedrager mg, då jig funnit, ait i er! bjerta slumrar en lidelse, som en gång våldsam: vaknad, då det blir för sent, skall göra er och mitt barn olyckliga. Prötva er derföre noga och strängt. Vi måste komma till ljus i denna ömtåliga sak. I morgon reser sz med de öfrige til: staden och har föregifvit, ait jag derom blifvit anmodad genom ett bref från er. Forlåt denna o-kyldiga list; men alirig, derpå tager jag ert he derso:d, aldrig får ni vidröra denva oömma ange I:genhet och icke en gång, då vi äro allena, gör: min:ta antydaing derpå. Jag skulle rodna öfvej mitt förtroende. Ert hedersord alltsål Ni tige och ger akt på den stackars Ciar?, J. v. Sl--A En skändlisare plan kunde jeliva afgrunden ie ke upplärka, än den, att in juta tvitvel och qva förut så st lla, lyckliga bjertsn, och hvar skulle den väl kunnat alstras, om icke i ett missfoster: Iskna och hämndulla själ? Loden hade, gynnar af mörkret, då han med afsigt stötte lampan ifcå; bordet, fråntagit Helfenbrecht de verser, som visad