Aftonbladet – 20 september 1844, sida 2

fattade hennes framräckta band, hans utseende och örbålande röjde en viss förlägenhet; men då hon icke kunde finr a någon orsak dert:1i och denna förlägenhet, som endast kunnat vara skenbar och tillällig, försvann efter första helsaingen, :å tänkte bon icke videre derpå, utan var, såsom alltid, sjelfva glädjen och öppenheten. Fru von Stein frågade Julan om anledningen dertill, att han sändt tvenve serskilda bref på samma gång, men bott i det till benne framställt sin önskan om resan till staden. Julian, som nu först tackade för det denna önskan blufvit så godhetsullt uppylld, svarade, att ban vändt sig med densamma till !örsta instancen, för alt vara desto säkrare om bifall. Eburu det:a svar icke ezentligen var upplysande, stadnade det hkväl dervid. Resan fortsattes nu och Julian, som gerna önskat att derunder få vara vid Annas sida, måste, då plats ej fanns i vagnen, åtnöjas med att rida vid den sidan dersf. der Avna satt och hade ögonen beständigt fästade på den älskade. Alven Clara, som någon gång ovilkorligt betraktade ryttaren, måste medgilva, att bon aldrig förr sett någon med böttre hållning till häst; men den besyanerga, skygga blick, som även ru träffade benne, .uede hon ej förklara. Att det var annoriunda ån förut, märkte hon, och intogs dervid af en viss orolig känsla. Fru von S:ein tog in uti sitt vanliga logis, på Hotel de Lyudres, och Julian tog afsked på en sund, ör att hemföra sin häst. Han talade med alia de andra, men för Gara hade han icke ett ord, ech hon kunde ej annat än finna detta uppörande underligt och sårande. Nåsot missförstånd må:te dertill vara avledning, och hon föresatte sig, att vid första tillfälte fråga grefven derom: Hon stod pu vid fönstret och erinrade sig UPPträdet förra gånsen med den unga mannen, som bodde midt öfver; men fönstret i det rum, de -å bebodde, låg åt en annan sida af hörnhuset, och Elibeiin, som sett de ankommande och med klappande hjerta igenkännt Clara, kunde nu ifrån sitt önster icke få skåda den efterlängtade. Hans dörr öppnades nu, och von Lodien inträdde. — Hvad fattas er, min vän? frågade denne; ni ser så echaufferad ut.