QVINNANS VÄRDE). AF BERNDT VON GUSECE. Vv. Eiter Treilhbaes afresa till residenset, hade fruntimmerna på Brusenthal fört ett stilla och af inga serdeles händelser afbrutet lif. Det hade lyckats den öma, förståndiga C!ara, att muntra Anna, som nu åter var den glada, jollrande fl.ckan, isynnerhet sedan Julians första bref förvissat henne, att han lyckligt framkommit, var frisk och oupphörligt kärleksfullt tänkte på henne. Men förebrår fruntimmerna, alt deras sinnesstämning, lätt som vinden, snart öfvergår från en ytterligket till en annan; men de känna ock derföre så väl sorgen som glädjen djupare och häftigare Anna hade vid afskedet varit så bedröfvad, nu sväfvade hon i glädjens renaste bimmel, cch då hon med Ciara vandrade genom småskogen vid stranden 2f strömmen, föll bon henne ofta om halsen och förtrodde henne ala sina Öönsknin;ar, Jjusa förhoppningar och glada utsigter. I denna hänryckta sinnesförfattning såg hon alltid uti sin Julian en man af högre natur, ett väsende utan all fläck. Clara insåg faran af denna sinnesriktning, om hon i en framtid skulle hos sitt ideal upptäcka några fel och svagheter. Hon sökte derföre ofta att afkyla Annas förtjusning, men denna svarade då: kära Clara! Du kan i det af. seendet icke ega något omdöme, du betrakta allt efter det kalla förnuftets måttstock. Ja ville önska att du en gång måtte blifva riktig kär — och vore du det i min Julian — skull du tala belt annorlunda. Clara log och sade skämtande: Akta att ja; icke tager dig på orden, och vänder hans bjert: ifrån dig. — Det kan du inte, sade Anna Du är vä vackrare och mycket förståndigare än jag, mer älska honom som jag kan ingen på jorden, oci jag vet att hanockså aldrig kan älska Hhågon an nan än mig. Clara omfarcnade och kysste hezne bjertlig Aftonen hade öfverraskat de begge flickorna p a ) 8e A.B. N:is 212, 213, 214, 215, 216 och 217