gar, har man smädat oss — det må förgätas, gerna, af alt bjerta och uppriktigt! men icke nog: man har äfven tillåtit sig att hota! Ånvu, likväl sår Gustaf Wasas, den svenske riddersmannens, bild der på vlatsen nära detta hus; ännu prydes de:sa mursr af Axel Oxenstjerras, Lensart Torstensons, a de la Gardies, af Johan Bare s, af Wrangel: och Stenbocks sköldar, med ära förvärfvadel Anobu ficnes här min, som utan tt känna pulsen klappa med ökad hastighet, sådat döden under hverje skepnad rätt i ansig:et. Ännu en talrik och ädel! ungdom, som med begår ig längtan skulte gå hva-je fara till mötes, när äran och fosterbygden kallade! Ännu så mången man, hvars yrke icke är vapners, men som aldrig skulle förmå. att af feghet vika en härsbredd från santi:gex och rättrådigheten. — Ja! af sådana män består ännu drt stora flertalet af detta stånd ; men förgäves skolj blard dem söka någon, som icke vet, som icke känner, att fåderneslandet är allt, och, att ärfd för jenst är ingen, derest den icke uppbäres af egna värdet. Och vi kulle varhedra oss af usel rädsla för oö:nufte:s how-1ser 21? — J hifvea missräknat eder: jag läser missräkningen på hvarje an!ete rundt omkring mig: så djupt har Svea Ridderskep och Adel icke nedsjunkit! Man ändre detta språk, som utan ita: eler beifrande ått sprida gift öfver alla lardsändar. Må lag stiftas, må 13g bättras, enligt lag af örnuft t. Der-) till skolom vi fianas redebogne, cen hvar efter bästa vett och favete. i Grefve LÖWENHJELM, CARL GUSTAF: Även jag instämmer i den siste talande värde Irdamotens åsigter (riherre N. F. Palmstjernas). Afsven jag är varm för hvarje verklig förbättring, och jag begagnar här min riksdagsmaånnparätt, då äfven jag anger motiverna till det votam, jag kommer att här nedlägga. Flere talare hafva grundligt och med sakkä nedom uppdagat det hvilande representationsförslavets många brister. Det vore således alldeles öfverflösigt att upptaga Ridd. och Adelus tid med upprepande deraf, men i alla dessa yttranden igenkänner jag ändock icke det rätta ordet, som betecknar grunden för min vägran att antaga detta försleg. Den är väl antydd, I men icke utsagd. Syftemålet med hela deva förslag äs nemligen icke något annat än Republik! Sverge har i flera sekler lyckligt och arorikt stridt under en lagbunden Konungamakt; sådan som vi af våra förfäder ärft den, sådan skola vi ock öfver!åta den åt våra efterkommande. Åfven jig och vi slla, mine Herrar, äro, såsom den siste varde taaren yttrade, bundne, enligt min öfvertygelse, a vär edi Vare detta nog sagdt; man behöfver icke erinra Ridderskapet och Adeln om hvad en Riddersmans ed betyder. : U:i dessa båda skäl ligger grunden för mitt förkastande af förslaget. Hr LEFREN, J. P.: Vi hava till afgörande den vigtigaste af samhällsfrågor: Nationalrepresestitionens ombildning. i Redan vid den tidpunkt, då Sverges: ruvarande statsskick grundades, byste många den öfv-riygelsen, att representationen var i behof a! förändriog. Denna öfvertygelse har, under de fem och treuwio år, som sedan förflutit, vunnit i vida och styrka samt med hvarje nytt riksmöte allt flere avbäsgare inom Riksstånden. Ridderskapet och Adeln har, långt ifrån att med likgiltighet betrakta denna fåderneslandels stora angelagenhet, icke allenast gått alla billiga önsknirgar häratinnan till mötes, utan äfven, sum sis burdt, lempat Medständer föresyn och benägenhet att uppoffra vigtiga ståndsfördelar, då fäderneslandets räll förslådda väl sådant påkallat. — Att samma vegennyttiga, sannt fosterländska anda äfven under innevarande riksdag är herrskande inom detta hu:, derom är jag lika saker, som alt Ridd. och Asela fortfatande skall, just i följd af samma foster!ändska anda uppfylla sin främsta pligt, den: t med värdig beslutsamhet begagna den makt, Grundlsgen erbjuder, att afvärja ala sådana förändringar, som leda till fädernestaadets ofård och förtryck. Förändriovgar i ett lands grundförattnisg böra äga rum, då de påkallas af en upplyst, allmännelig.n mogen öfvertygelse om förändringens nödvärsighet, men en helig pligt är för bvarje medborgare, som kallas att i besluten härom deltaga, att med luga bevisning pröfva beskaffepheten vid den, och följderna af de förändringar, som föreslås. Trenne väsendtliga felaktigheter i vår nuvarande representation antaägas vara allmäsnneligen erkända. 4:0 Att representationen är fördelad på fyra, i stället på tvenne kamrar. 2:d Att den upilyste. fö mögne och i alla hänseenden aktningsvärde ofrälse ståndspersons-klassen, som under sambällsförbåilanienas utveckliog uppvuxit, samt fortgående tilltagit i styrka och rättvist anseende, äcnu är i saknad a? representationsrätt, ehuru allt berättigar densamme att intaga ett sjelfstäodigt rum såsom Riksstånd, i full jemlikhet med de fyra gamla Rikstånden, semt 3:0 Ait Ridd. och Adelns representation, icke som de öfrige Riksstånden, är sammansatt genom Val, utan äsnu bibehåller sin fordna numera mindra lämpliga form. Ioseende och erkännande behofvet af förändring i dessa hänseenden, har Ridd. och Adseln under sistförflutne riksmöte, genom formligt beslut, :ör sin del antagit dessa bufvudgrunder för rspreseutationens ombildning. Att Ridd. och Adeln skall fortsrande vidblifva dessa af förstånd och erfarenhet godkända grundsatser, derom trör jag mig Vara lika säker, som ätt Ridd. och Adeln nu och framgent skall, till uppfyllande af sin pligt mot fåderneslandet, ståndaktigt motstå alla försök att tillintetgöra hufvudgruaden för landets nuvarande representation: Ståndselementerna, hvilka; ägande sin rot i folkets äldsta författning, med dess stigande bildning uppvuxit och utbildat sig till ett säkert värn för frihet och rätt, och hvilka det böfves ett förståodigt folk att omsorgsfullt vårda och fullkomna, ej att obetänksamt utbyta mot främmande, erkändt förde fliga läror. Men man säger oss, att en nationalrepresentation, sammansatt genom Val, ståndsvis, är förkastlig, såsom varande ett uttryck af föråldrade feodaia ideer, samt stridande emot närvarande tiders ststsläror. — Det är ett tiden utmärzrande bedröfligt teckea, att okunnigt missförstå; oärligt misstyda, eller sjelfklokt förakta de lärdomår, framfarna tider lemnat i arf. Man glömmer eller döljer visligt för dem, som skola förvillas och i blindhet ledas, att Stånden, långt ifrån att hafva varit ett redskap till förtryck, tvertom, det ena tidigare, det andra sednare, uppstått till väldig strid emot förtrycket, att Stården äro den europeiska Th rd arana aven sn 4 tnfne An