Aftonbladet – 19 september 1844, sida 2

bar gifvit er denva rättighet, herr von Loden? Ludovica! huru bar denne berrn kommit i mitt rum? 6 — Förlåt signora, med er sjelf; och Lodea tillade: Ni var så nådig tillåta mig det, då ni mådde illa på gatan. — Ja, nu erinrar jag mig — j:g tackar er, herr von Loden, sade Antonia, hvars röst darrade vid den sorgliga hågkomsten. Nu är jag i min besjenings trogna händer. Lemna mig nu, jag beböfver hvila. — Simoral Vill ni förupona en man, skiljd från allt eget intresse, ett samtal emellan fyra 5gon? frågade Loden, och då han läste afslog i hecnes bick, fortfor han i låg ton: Jag har varit ett ofrivilliet vittne till hvad som i afton passerat och menar godt och redligt med er. Den sköna dröm, som. en gång berusade mig, har jag länge:edan förjagst och en ädlare känsla qvarblifvit — den uppriktigaste vänskap. — Hvad her ni att säga mig? svarade Antonis. Om ri lyssnat tll något, som icke var ämn:dt för edra öron! Nå väl! jag kän ej bjepa det, men säger ärnu en gång: jag behöfver hvila. 1 — Rid och bjelp behöfver ni, signora, fortfor -ILoden. -Äanu är er lycka icke förspild och jaz her koxnmit iden renaste asigt. En stråle af nyväckt hopp lyste i Artonias löga; hon såg obeslutsamt efter kammar jungfrun; fl men denna hade redan gått i nästa rum, då sam,Itatet, som fördes sakta, tagit en vändning, som Ihen trodde sig icke böra åhöra. Antöria var nu lensam med Loder, — och bon, som aldrig för! I kint sig så alena, så öfvergifven, mottog begärligt den: missta dsoppe af lindrande balsam ati lsjuta i det svidande såret. tt) — Sisnera! började Lodez. Ni her slösat e: ;körlek på en otecksim, som uppoffrar er, för at! tliogå ett så kalladt mariage de convenence; mel -Itro icke att bens hjerta har någon del. deruti; — ploch huru skulle väl hos den, som en gång älska