Aftonbladet – 19 september 1844, sida 2

ES italienska blodet svellade. Akta. dig att utta!a bennes namn, hon vore ej säker för min hämnd! Hon vile söga mer, men den krampaktiga spänninz, hbvaruti bon hela tiden varit, hade nu rått sin största höjd: bon kände att krafterna sveko, hen-es stoltbet ville dölja det, och utan ett ord skyndade bon bort; mea knappt hade hon aflägsnat sig några steg, lörrän hon började vackla och om ej Jalisn, som skyndat fram, uppehållit henne, hade hon fallit. Hjelplös, sanslös låg hon nu i hbans armar; men etter e.t ösonblick förmådde hon åter gå och följde bvarthän han förde henne. Så snart de kommit ntom parken och. den första reverb rens Jjussken föll. på hennes ögon, uppvaknade hon ull fullt medvetande, skiljde sin am hestigt ifrån Jaolians, sada blott ivå ord: tzckl och farväl! och skyndade åt den gata som ledde till hennes boning. Med qvalfult Känsla såg Julian efter henne; men älven en annin, som tillfälet fört i närheter, såg och skyndade efter italienskar, utan att Julian märkte det. Autonia kände sig illamående: blodet, som bräntände stigit it bufsud och hjerta beröfvade hepne Bärtan all besinning och då mannen, som följt efter, upphann henne och erhjöd sin arn till stöd, igenkände bon icke i korom den afsky värda, hvars skamliga etertraktan af hennes guns hor, mer än en gång, med soltaste förakt afvi sat. Mekaniskt tog bon hans arm, och seend i honom endast en god del agande menniska, g2 hon sig viliigt i hans skydd. Så framkommo ä till Antonia: boning, bennes ledsagare ringde, ocl kammarjungirup, som öppnade, förundrade sig ö ver signorsns sällskep; men då hon bef vars hennes blekbet, bennes matta stirrande ögon förde hon henne genast till soffan, der hon efte en stund återhemtade sig och erhöll full mak öfver sina sinnen. Med en skarp, försånad blic petraktade bon den vanskapli, a mannen, som sa! jemte henne och hide fattat hennes hand. bvi Len hon hatist bortryckte och frigade; He