dast på honom, hvarje muskel, hvarje fiber sträcktes emot honom, och nu sitter dea menniskan och förnekar sin lycka, emedan han fruktar rivalitet, och det med rätta. Bort med all förställning! Kom Treailhac, en skål för den sköna Antonia! S skapet instämde deri, men märkte icke, att Treilbhac lät sitt glas stå orördt. Iafall och qvickheter fortforo, då en liten map, som varit dold af den nästsittande, räckte sig bakom denne till Treilhac och sade med förbindligt leende: — Vågar jag äfven utbedja mig att få dricka med hr grefven för den hu!da Antoniss välgång? Det var voa Loden och Treilh1c påminte sig genast, att han varit på Brusentbal och kanhända kände hans förhållande till Anna? Han svarade derföre beslutsamt: — Man behagar hör föra ett skämt på min bekostnad, som jag ej längre kan tåla. Ni, min br von Lodenr, känrner af hvad orsak. Jog förklarar härmed på min heder, att j;g icke mera står i något förhållande till signora Arcioni. — Jag kan bestyrka hr grefvens försäkran, eburu vidare garanti än den vore öfver flödig, sade Loden. Der, som likt grefvea haft lyckan att tillbripga vintern med de skönaste och älskvärdaste damer, glömmer lätt till och med en Arcioni. — Ah! ni känner? ni vet? berätta oss, då ban sjelf ej vill ut dermed! Så lät det från alla håll. — Tillåter hr grefven? frågade Loden, utan att afvakta svar. Sen j, mine herrar, tre mil häri rån och ea mil från Hochhol!z är egexiomen B usenthal belägen, tillhörig en fru von Stein. — Fru von Stein, utropade några, som kände henne. Ett cbarmant fruntimmer, underskiön, förfjusande! — Visserligen, fortfor Loden, men hon har en dotter, ett ideal af den fulikorligaste skönhe. Triilbaes ansigte lågade och detta beröm i Loden: mun ljöd som det fräckaste hån. Dessutom är der en annan huldgudinna på besök, som rivali