äfven såra och skymfa mig då vi nu se hvarandra för sista gången? Gå, gå! och beröm dig af din seger öfver den olyckliga Antonia! Jag skall finna styrka att icke mera älska dig, — eudast glömma och hata. Ditt bref trodde jag icke, men nu säger du det sjelf. Du her aldrig älskat, uten endast velat förderfva mig; det bar Jyckats och du har frånröfvat mi; min jordiska sällhet! Farväl! Hon ville fly, men ännu en gång vände hon sg till den skakade ynglingen och sade, i sitt hemlands ljuva ton: Giuliano! bar du då icke ett enda mildt ord till afsked? Hvad ber jag gjort dig, att du så hårdt förskjuter miz? Var jag dig icke troen och lydig som en slafvinna? Och eå du vill ö vergifva mig, hvarlöre gör du det med grymhet och förgiitar den dolk, hvarmed du genomborrar mig? — Antonia! begynte Julian, djupt bevekt, — men bon afbröt honom och ropade hänryckt: Det var den förra kära toner! O! jag visste väl, att du icke kunde bortkasta mig! Vi äro evict förenade och man har endast be lragit, förtalat mig. Vid alla helgon! jag bar varit och blir dig trogen. Antonia tarade så ifrigt och flöd:nde, att Julian icke kunde afbryta henne; men nu yltrade han alvarligt och beslutsamt: Antonia! det förflutra tommer aldrig åter oeh vårt förhållande tillhörer det förflutna. Jag skiljs icke med köld och ovilja, utan räcker vännens hand till afsked. Jag skref ju, att lifvet ställt mig på en annan bana och om Antonia vill mitt väl, å störer hon icke he!a min framtids frid. Det gäller nu mera icke mig atlena. — Da har då valt en annan? sa!e Antonin, Batjenten sade då sannt? — Hvad bean sajt, käsner jag icke, svarade Julian. Min befallning hade han att öfverlemna brefvet; men Antonia! efter ni redin vet cet, ja, jag har en fästmö ... — Hal förskräckligt! utropade hon, och det