och väl bemött; hans lön betalar jag till dess du kan gifva honom någon ledig plets. Julian af. böjde det derigenom, att han sade sig redan halva antagit Jakob i sin tjenst. — Men, :p-opos, onkel hade väl sjelf ritat hvad Jskob så olyckligt tillesnade sig? — Nej! åh nej; någon annan. Ritningen föreställer ett veckert landsk:p, och som j.g förut nämnde, hade den icke annat värde för mig, än alt den tillhörde min samling af sådane minnen från förra tider. Ett slags album, kära Julian. De hade under detta samtal kommit till kaffshuset och Julian lemzade der sin onkel, för att på eftermiddagen uträtta några affirer. Dessa uppiogo hans tid eå långe alt skymningen iaträffade då han skulle återvända bem; Hans väg förde hozom förbi den nårbeligna vackra pirken, och lockad af den sköna, lugna aftonen, vek han af d.t in, der redan en minzd promenerande trängde sig uti de vanligt mest besökta allerne. Han stadnade icke der, utan valde en zafligsen enslig gång, för att få ostörd öfverlemna hela sin sjilåt den ljufva tankan på sia älskade Aanr L:k e2 drömmande gick han linge upp och ned i den mörka gången, då han hörde lätta steg bakom sig och kände en mjuk hand, som fattade hans. Han vände sig om, och i ögonblicket kastado sg hejdlöst en qvinlig varelse, med högt rop, i hans armar. — Gulisno! utropade hon med darrande röst, Iatet tvifval mer — det var Åntoaia. Ö:verraskad, förskräckt, stod Julian stum, utan att kunpa fatta något beslut och sökta förgäfves att slita den bäfvande flickan från sitt bröst. Hoa höll hoaom så fast omsluten, som trodde hon dat vara möjligt, att så för lifvet qvarbål!a hoaom. Ändtligen sade Talian: — Jaz besvär er, Artonia, icke denna hbinfövelse! fatta er! hvilken olyck!ig händelse! — Otacksammel kallar du det en olycklig händelse, att jag träff.r dig? Var det ej nas, alt du skrifvit det bårda, iskalla brefvet, vill du