Aftonbladet – 18 september 1844, sida 1

jkastade sig den dverglika menniskan, öfverväldigad af sin orena fantasi, tillbaka i sängen, men reste sig åter hastigt upp och sade: Jag står strax till tjenst; vi frusostera tillsamman, ni är min gäst; herr doktor. Denne lit öfvertala sig — och vid några glas vin glömde ban smart sin förlust. Då Helfenbrecht var borta, tillslöt Loden försigtigt. dörrar och jalusier i rummet, öppnade en hamlig låda i sin byrö, hvaruti fanns skrifoch ritmaterialier i öfverflöd, och med de stulna handskrilterga framför sig började han, med stadig hand, sitt arbete. Geefver Treiihsc hade samma morgon, vid uppvaknandet, på sitt bord unit ett bref, hvars rosenröda kuvert visade en bekant stil. Hans puls slog hastigare, men icke af glidje. Det var en qvalfull känsta, com jagade botet i heta vågor gezom hans ådror — könslan af blygsel och förebråelse. Hens rena härlek till Anna hade så förändrat, så invigt horom, att han icke mer kuade falta möjligheten af sin förra förvillelse. Först ämnade ban uppbränrna det rosenfärgade brefvet obesvaradt; men sedermera fsnn hån det vara bättre ett läsa det och seden bestämdt och ftertryckligt betoga italienskan hvarja förboppng på ett förnyadt förbållande. Brefvet var skrifvet med sydländsk lidelse, innehöll klagan och förebråelser, trohetseder och lockelser, och slöt med den ionerligsste bön, att han önnu en gång måtte besöka bennel Om hoa då sf hans egen mun finge höra hvad hon ej kunde tro, ville hon uppgifsa ellt bopp, försaka verlden och i ettkloster döja sin föriviflar. . På det högsta upprörd kastade Julien brefvet på bordet och giek tönge eftersinvände. Att han