Aftonbladet – 18 september 1844, sida 1

detta otäcka näste och åter fick inandas den fri ska npattluften. Vid första gathörn skildes ha från Loden och gick hem; för att öfverväga hva som föreföll bonom -eå oförklarligt. Ganska tidigt följande morgon kom Helfen brecht-tiill--Loden,-som ännu låg. — Säg mig sade hen råödafi idörren: har ni i mörkret i gå afton behagat på skämt afhända mig Clara Schirmers och de öfriges verser? — Hvad siger ni? frågade Loden; hvad är de jag skall efaindt er? är vi tokig? — — ÄAbl jag. vet-allt.-hvad jag säger, sade doktorn. Ni och ingen annan har tazit dem: Hvar skulle de vara? I mitt rum har ingen varit, se. tan i går afton, och jag har förgälves sökt öfver. allt. Alla Verserneclågo jemte portföljen. — Herre! utropade Loden, uppbragt: ekta er ör att göra: mig en -sådan beskyllning! Hvad skuile jag med edra verser, som icke på minsta ätt intressera mig? Desutom var jag ju icke sam hos or i går. — Jög har redan: varit hos Elheim, svirade Iektorn; men hin vill icke vidkäsnas något. — Och blott på hans ord låter ni misstankar mot horom fora — och kaster: den på mig? rågade Loden: Jeg kan säsa er, ott Ellheim är igt kär i Cara Schirmer och alltså med be lighet öpskat sig något från hennes sköna hand. ätt ytterligare åt honom! Han är väl en rasande etsig gynnare, men ni kan väl också i göd isa tänderna? Jag skall likväl säga er min uppigtisa mening, hr doktor: Låt Claras vors förl På den fot ni står med henre, har en sådan betydlighet intet värde, helst ni snart torde få juta större favör — ja, kanske den högsta. Här