ter och uppgifva författarinnorne efter behag. Skul le ni tro det blott på min uppgift? — Som ni behagar, svarade Helfenbrecht. Mi lycka förminskas icke genom ert misstroende; men om det är af någon vigt för er att blifva öfver tygade, så fråga grefve Treeilhac, som var pnärva randa. Vi roade oss med det vanliga sällskapsspe let, då ett ämne uppgifves och hvar och en må ste deröfver skrifva en vers. Jägarens morgor var vårt ämne, Då jag läste Claras vers, så hennes rörelse och den blick, med hvilken hor lemnade mig den, var j:g nog fistlig att behåll den och utbad mig tillstånd att äfven få förvar: alla de öfriges verser, såsom ett dyrbart minne af det kära Bruscenthal De voro nu anlände till doktorns bostad och klättrade med möda uppföre de mö: ka trapporne till bans högtbeligna rum. Länge sökte han e ter ljus och elddoa och änd:ligen kunde man vid skenet af en dunkel lampa åskåda rummets genialiska oordning; den öfversteg all beskrifning. Helfenbrecht sökte hit och dit, sköt böcker och pip per, kam och borste, från bordet pi gollve! och bad de andra taga plats på de med kläder och orent linne betickte stolarne. Ellheim var otålig och Loden tycktes tänka på något. — Här är brefboken, sade ändtligen Helfenbrecht och framfog derutur ett litet konvolut. Vid speiets slut aBtecknede jag hvars och ens namn på vererna. S2 här är Treilhacs högtrafvande tyg och ir gumman Schirmers eländiga: rim. Voyons! let lofvar något bättra, bär är Kf och värma! ru von Steio! Hör Ellheim! det vore nåtot för rr; man blir eld och låga, då man sitter jemte renne och jag tror, att med henne vore något