get hufvudsakligen på materiel grund. Penningen bar öfyervägande blifvit den egentliga mätaren på svenskmanna duglighet till representantkallet. Den har alltid stått och står besynnerligen i vår tid i ett bestämdt och nära förhållande till varuvärdet, men hittills i vårt land icke till menniskovärdet. Derföre har en annan mätare funnits. Nu skall det förändras till pris åt tidens materialistiska riktning. Men penningen kommer att utöfva ett alldeles olika inflytande på land och stad. I städerna utesluter han nästan alla de mindre näringsidkare, bela det lägre borgerlskåpet; på landet gifver han deremot en ofantlig öfvervigt åt hemmanslottsinnehafvarne, undantagsfolk och mindre jordbrukare. Personlighetsprincipen lider på detta sätt så många inkräktningar, att knappt någonting annat blir qvar än en godtycklighetsprincip att gifva de samhällsklasser makten, hos hvilka man minst kan vänta skicklighet till dess utöfning. När jag nu frågar mig hvart a!lt sådant skall leda, finner eftertankan intet annat svar, än att samhälls maktens portar skola öppnas för den obildade massan och vi utan besinning kasta oss framom kulturens allmänna utveckling i demokratienrs vidöppna svalg. Skola vi der återfinna hvad vi saknat hos den privilegierade kastmenniskan, tydliga begrepp om billighet och rättvisa, eller icke snarare än mer dunkla och förvirrade? Skall efter en liten tids anarki vår sista tilldykt bli despotismer ? Det är möjligt, att förslagets författare aldrig beräknat sådane följder, men medgifvas måste, att de uteslutit möjligheten a? all beräkning. Ty om icke mes:san kommer till välde, hvilket ligger i förslagets realiserade tanke, i hyems händer faller det? Det ligger utom all mensklig slutkonst och beror på en ren tillfallighet, um ena eliter andra sambhällsintresset blir övervägande, det vill säga förtryckande. Såsom sakerna hittills stått, hafva stånden bevakat och balancerat hvarandra, men om det nu hände, heilket lätt kan ske, att en klass, det må bli bönder, prester, adel eller embetsmän, blef öfvervägande, då kommer man ur askan i elden, då har man infört hvad man ville afskaffa, och det förslag, som skulle upphäfva alla ståndsivtressen, har utan motvigt framkallat det ena eller andra till makten och dess missbruk, till enväldet och dess inkräktningar. Om förslaget endast afsåg vårt stånds utes:utande från representationen, skulle den förlusten vara dräglig och af mig för dess skull icke det minsta hinder läggas emot dess antagande. Vårt rike är icke af denna verlden. Ehuru det är en sanning, som anföres till bevis på obehörigheten af vårt deltagande i samhällets bestyr, torde den likså mycket bevisa rä:tmätigheten deriill, då det just tillhör vårt kall att i denna verlden upprätta Guds riko. Men hafva vi icke motsvarat vårt uppdrag och betöfver icke samhället oss, må vi gerna draga oss undan och med tacksamhet ecmottaga befrislsen ifrån den allt mer invecklade och försvårade omsorgen om sambhbällets angelägenheter. Vi få då så mycket mera ledighet att vårda sanningens, mensklighetens, kristendomens, och derigenom bereda tiden på dess efterlängtade allmänna val. Utaa garanti af 414 i Regeringsformen skola vi sannerligen då icke sakna hvad vi bittills åtnjatit: vårt dagliga bröd, åt högst få frikostigt tillmätt, för plural.teten ganska knappt och torftigt. Som det nu är, må vi beklega vår ställning. Vi igga med våra ståndslikar under tidens förkastelsedom. Derpå kan den sak, vi tillhöra och skola befordra, icke annat än lida. Denna dom kan vara billig, ja orättvis. Man glömmer för våra fel, vidådande våra tunga former och invecklade arbetsord-. ning, de förtjeaster Sverges häfder tilteskänna Sverses Ständer. Om de någon gång förskyllat benämningen af dess Obestånd, så hafva de mer än en gång; värnat des; Bestånd emot enväldets maktutöfning och j wristokratiens maktlystnad. Många gånger glömde iafva de i landets nöd många gånger blifvit anro-! ade och då hyarkea skytt lörsakelser eller uppoffrin-! jar. Äfven i denna stund äro de ej döfva för tidens! ordringar eller känslolösa för dess lefvande inverkan. (: Je vilja fritt afstå ifrån rättigheter, som hvila på li-l: saså leglikmätig grund som samhället sjelit. Samma 1 våld som grundade detta, har inkräktat dem. För-, jena de då att hånas och föraktas, om de taga förigtighetsmått, att icke Sverges frihet går underi den ! llmänna, och vilja förekomma, att icke fäderneslanlets graf uppkastas på samma ställe, der deras egen : S t t t 4 v äddas. Farhågorna äro för ingen del ogrundade. Icke ifrån pronerna är det, som Europas framtid hotas, utan rån kojorna. Privilegiernas tid är förbi, aristokraiens arm är förlamad. Men ur det demokratiska elenent, som arbetar i tiden, står Oklokratien hotande bakgrundea, Den uppbäres af tidens mäktige ahde, om bär frara folkets röst och kan hvarken undanränges eller förqväfvas. Vi äro ännu icke färdiga att ! mottaga den väldige. Han Kommer såsom vår fiende, 1 allar forntiden till redo och sitter till doms öfver a ekelsgamla missbruk och orättvisor. Innan vi släppad onom fram, må vi bereda honom väg, då vi undan-F idja den. Han skall sedan stilla istaga sin plats, d å han finner, att vi verkligen börjat arbeta på föruftets eviga välde: folkets upplysning, lagarnes sanS ing och allmän rättvisa. Och detta arbete har ju! edan börjat ifrån den thron, som vår ädle Konung d rundat på Sanning och Rätt. Om vi beredvilligt K nderstödja Hans höga afsigter, skall samhälet stå på 5 jar grund och tidens ande komma såsom lju:ets ande, t som vår vän och icke ofreda vårt minne. Derföreg ilja vi icke stänga dcörren till, att ban icke bryier R g väg och går fram öfver ruiner, utan lemna honom lats och upptega hocom ibland oss, då han fordrar na rättigheter i menskligheteps namn. Jag vill sådes erkänna folkets rätt att konstituera riksörsam-V ngens ena kammare genom fria val. Med envälde jb beskattnipg och granskningsrätt öfver statsförvalt-sc ingen har folket makt att göra sin iöst gällande. !g len må den andra kammaren genom klassval grunfö IS på högre bildning, förmögenhet, ålder och emte. Detta är endast ett halft steg; det medgifves. i kunna icke utan våda taga det fullt ut. Af allt tta följer, att jag har ett halft ja och ett ballt nejP I det hyilande förslaget. Som detta icke lärer tiltas och ha fhet är Jjumhet; så slutar jag med denlla rkaring, alt jag önskade lägga ja, för att lemnalni in byllning åt den rent measkliga och derföre krist-kq a id hvarpå förslaget är grundadt; men då menskfö heten ej än blivit kristenhet, nödgas votera nej, ce för att bevara ståndens privilegier, utan för att Fr ss