Aftonbladet – 17 september 1844, sida 1

men började derefter bry C!2ara. Har man någon sin hört eller läst om en acnan utgång af sådane äf ventyf? Ni har räddat den okände, ni sköte och vårdar hoaom: derföre måste ni ock älsk honom; det gifves icke nå, ot val! Vill ni jäfv våra största författares sutoritet? — Ingen autoritet kan förmå mig till det al! dagliga, svarade Clsra :kärmtande. Just för de att det så ofta händt och lika ota blifvit poetisk beskrifvet, bar det icke mera något lockande, oc! hela händelsen slu:ar säkerligen ganska prosaisk Så snart den främmande kände sig bättre, gjord ban damerna sin uppvaktning. Det var en lång mager man, med skarpa 2nsigtsdrag; man had kunnat anse honom för ung, om ej pannan var plöjd af fåror och det svarta håret hvitblandad Han förde venstra armen i band, likväl rörd han sig ledigt och bans hållning var icke obe baglig. Fru von Sten emottog honom med vil vilja; han kallade sig doktir Hellenbrecht oc frågade efter den välgörande damen, som i gå var hans skyddsengel. Fru von Steia visade p den rodnande Clsra och den främmande aflad för benne, i valda uttryck, sin tacksägelse. Se dan bad hen frun i buset om tillåtelse att änn i dag få afresa, då han icke borde längre miss bruka besnes gästrihet; mena fru von Stein -vill icke tillåta det, förr än låkaren förklarat att de kunde ske utan fara. Clara, hvilken Treeilhac skämt föresväfvade, ver något förlägen, men bl det ännu mer, då den främmande egnade henn en synnerlig uppmärksamhet, betraktade henn med sina svarta tindrande ögon, och när han så att hon märkte det, vände sig hastigt bort och fo med banden öfver pannan, Han gjorde eå lite