Aftonbladet – 16 september 1844, sida 1

gen, att han var. rest till Italien, utan att ha blifvit derom underrättad. Jag hade kunnat var honom nyttig, såsom öfverallt bekant på halför Ikunde försedt honom med rekommendationer, d Imin betydande korrespondens. alltid båller mi Jau courant des affaires; men jag skall skrifv honom till och utber mig hans adress; älvej förundrar det mig att damerna icke begagnat till fället att besöka det sköna land, der pomeransei blommar; men det tillkommer allraminst mig att vara. missnöjd dermed, då jag i sådan hän delse skulle saknat den ovärderliga lycka jag m njuter. Likväl måtte det varit vigtiga orsakei som förmått damerna att stanna hemma. Vän skapens band har troligen fästat er, eller vågar någon smickra sig, att ännu ljufvare band qvarhållit. er här, sköna fröken Clara? — Den som är nog ivbilsk att dermed smickra sig, blir jemmerligen bedragen, sade Clara förtrytsamt. — Ahl! la verit blesse! utropade Loden. Ni behöfver visst icke blygas öfver ert val; men fru von Stein och hennes älskvärda fröken dotter få väl tillskrifva sig någon andel uti ert bhemmablifvande. Man finner sig här så väl; närheten af residenset ... — Det räknar jag icke till någon fördel, inföll Clara, som alltmer kände behof utaf att låta den odräglige förstå, huru besvärlig han var. — Icke någon fördel? sade Loden förvånad. Man kan vara der hvarje dag, besöka soireer, konserter ... — Också kan man hvar dag komma hit utan att -hvarken vara bjuden eller efterlängtad, sade Clara tvärt. Loden studside ett ögonblick, men fattade sig genast och sade leende: Ja, jag vet på hvem ni syftar. Den stackars Ellheim har längtat hit och kanhända var han här i går? Huru föreföll er hans. smägtande, fröken von Stein? Icke sannt, en tråkig, ledsam menniska. Han vill passera för!