Aftonbladet – 16 september 1844, sida 1

min längre närvaro kunde blifva failig. Of n gör mig genom-denha bekännelse — — -— Min herre, frågade bon nu skarpt och häl. tigt, förstår ni icke det språk vi tala? Jag så ger att ni skall lemna oss; ty ni är odä lig — Ja, odräglig. för, oss; alla: Annu såg han, på henne med till:;jord kontenans; men. då ban märkte hånet och vreden i bennes blick, förvandlade: Hars min, bans blick på det rysligastå, om Uppriktighet -fisner. man blott på landet, sade ban med;darraände röst. Ni kastar batidsken för mina. föttef 3 jag . upptager den -— men tro mir, ni kommer att ångra det, Ännu en gång kastade han sin djörfva; Tystna blick på Clara, Ena krampaktig skakning genomfor hela bans dverggestalt och sedan, fattande hatten,. sade han, bugande sig. för frun i huset: -Jag är: nödsakad att ånnu i dag återvända till staden. Bibehåll mig i er gynnande åtanka; jag skallej underlåta att uppfriska det dyrbara minnet af er all Fru von Stein tvingade si att siga honom några höfliga . ord; men han afslog hennes begäran att dröja -tilldess hästen blifvit framförd och gick ner på gården, der han, utan att förråda någon otålighet, gick af och an, till dess: drängen påsadlat. och framsläpat det ovilliga djuret. 1Loden kom, efter mycken ånsträngning; i sadeln, och sedan han kastat ännu en blick åt fönstren, 103 han hemskt och giftigt och stöse, uppretad, sporren i hästen; men. detta upptog den stolta Rosinanten ganska illa, sträckte ner hu!vudet och sjorde. en satts med de långa benen, som bragte yttaren alldeles utur jemnvigt. Ännu ett sidoprång åt stallet till, och herr. von Loden tumlale ur sadeln till marken. Hästen stod stilla, änkte hufvudet och betraktade sitt offer. Bejenterne skrattade och en hastig blick åt fönstren ade honom, att ban. äfven der väckt löje. Un; ler det han reste sig upp, kom grefve Treilhac: ridande på gården, och äfven han kunde ej und-l4