Aftonbladet – 14 september 1844, sida 1

sköna fröken? Eira ögons glans bar förblindat honom; men icke rår dagens stjerna för, om någon i dess glöd blir solstungen? — Herr von Loden, ni öfverhopar oss med artigheter, men tillåt mig fråga, om ert värda besök har något serskildt ändamål? sade Schirmer. — Icke något annat, än det jag redan vunnit, att få göra en så älskvärd familjs bekantskap, hvilken jag boppas ni tillåter mig alt ofta få freqventera. Ni måste vil taga våra märkvärdigneter här i ögnasigte. Jag är hemmastadd öfver allt, vill blifva er cicerone och blir decföre nkligen be!önad af en enda vinlig blick sf damerna. — Hver bor min herre? fråsade Schirmer. Om min tid tiliter, gör jag mn koatravisit. Mina fruntimmer äcna pu göra sin toilettej — Besvära er icke med något återbesök, svarade Loden. Jag är redan så heramastadd bär, att jag utan allt tvång återkommer. Emelien soda vänaer tager man det ej så noga. — Herr voa Loden, sade Schirmer, vår bekantsk:p är alit för Dy och. jag tllstår, besynnerlig, för stt vi redan skalle kunna kalla oss vänner. S2 så, skysda nu med er klädse!, ssde han tili fruntimmernpe. — De ömna förmodligen göra aisiter? Tilåt mig få visa närmaste vägen. — Vi gå icke ut, sade geheime-rådienan; mea vänta basökt och hafva ingen td att förlora, förtsatte Crara. Schirmer vinkade stum med hatten; då beqvämde sig ändtligen dea oförsynte till aftåg, rekommenderade sig ho; damerna och gick mot dörrea, den Schirmer redan öjpaat. — Mamma, han har ju en puckell sade lita Marie, då Loden värde ryggen till henne. Des:a ord verkade som en sporre på den utgående. Han påskyndade sina steg och lemnade rumme, Geheimerådet följde honom blott utom dörren, der ban helt kort sade farväl och återvände. — Men sig mig, bvad det var för en mennisk