Aftonbladet – 14 september 1844, sida 1

med, att min närvaro icke missbagar er? Er blick är sjelfva huldheten. Ni gör mig stolt: — — Jag vet icke hvaröfver, sade Cara tvärt; — och modren, hvärs fromma sinne icke var i stånd att förolämpa nå.on, öfverlade om något böfligt sätt att blifva af med den besvärlige. — S3 der ännu en Amorine, yttrade Loden, då lilla Marie, Schirmers yrgsta dotter, inträdde. O! ni lyckliga moder! Cara h:de gått till fönstret. Också der ingen rol — der stod åter dea andre med kikaren, hvilken han likväl genast bortlade. Hans blick sökte hesnes; bon vände sig bort, dock märkte hona att hans ansigte uttryckte missnöje och vrede; troligen öfver den djerlfyve, som inträvgt sig bos dem. I detsamma hördes fadrens steg i korridoren. — Nå — varit länge borta? sade Schirmer i dörren, och blef i detsamma varse den främmende, som i beqväm ställning placerat sig jomte geheime-rådinnan. Denne steg nu upp och utropade: — Ack, min herre! outsägligt fägnar det mig att få förnya er bekantskap, som tilliället i går prokurerade mig. — Mycken ära, sade Schirmer, men jag kan icke påminna mig. — — På Caf du Nord, erinrade Loden, Ni försvarade så tappert er eganderätt emot baronen, att jig föresatte mig genast då söka er bekantskap; men ni gick så hastigt bo:t, annars hade jag i går haft ären nämna Mitt namn: von Loden, — och utbedt mig få vata edert. ; — Mycket smickrande! Jag heter Schirmer men huru har ni fått veta hvar jag bor? — En bekact usdarrättade mig derom, svarade Loden; en unz, iabillsk menniska, som bor här midtöfver. S2 der står ban i fönstret med en kikare, Ahl! besvära sig icke, min bästel Den narrens srmåktande på afstånd är bra löjligt. Vi tåta hosom smäkta och sucka, — icke sennt,