Aftonbladet – 14 september 1844, sida 1

I. Clara stod i det öppaa fönstret och såg efter fa dren, som med raska steg gick att besöka Ren zow. På fönstren af de midt emot li;gande hu sen Jyste morgonsolen och C!ara, som skådade u i den höstligt klara himlen, sänkte slutligen blic ken mot huset midt öfver gatan, der den mötte af ögonkast från en ung man, hvilten äfven sto i öppna fönstret och vördssads utlt helsade. För undrad och något tveksam besvarade hon lät helsningen, då mannen var för henne alideles o känd. Hon gick gevast från fönstret till sin mor som satt i soffan och arbetale, och då C!ara e ter ena stund tillfälligtvis såg upp från sin söm märkte hon, att samma unga karl genom en ki kare kunde se in i derss rum. Förtrytsam vär de hon sig bort, och den okände karlen måst sett det, ty han gick fenast itån sitt fönster Fadren hade varit länge borta, då ändtligen ste hördes i korridoren, men det var ieke hans gån — och man klappade. Nu inträdde en liten något krokryggig karl, hvars fadda ansigte var e) medaljong, infatiad af skögg, och, sedan han bu gat sig, sade ban i en tillsjord, läispande ton: för låt, mina nådiga damer. att jag vågar sjelf pre seniora mig. Mitt namn är von Loden; jag had i tår ären vara i sällskop med damernas her man och far på C: du Nord, gjorde bans an genäma bekantskap och kunde ej underlåta at hos honom sflägga min visit och derjemte offe rera damerna, under deras vislande här, de ring :jenster, som mina vidstiäckta coanai cer a residenset kunna lemna. Herr — — icke var hemma? — Min roan är utgången, sade geheime-rådin nan, som var mycket förläcen öjver det oväntad besöket. o— Troligen återkommer han snart, yttrade vol Loden. T:låt wig under tiden njuta lyckan 3 ert sällskap. Ol ni är allt för god, nådig fru och ni, min sköna fröken, vågar jag emickra mi