Aftonbladet – 13 september 1844, sida 1

sår; men hvem känner herr Ellheim utom karske hans värd, hans skräddare, eller —? — Herr Helfenbrecht, detta yttrande fordrar upprättelsel ropade E!lheim, uppbragt. Sekunderar ni mig, herr von Loden? — Mycket gerna, svarade denne; men nu icke ett ord mer emellan parterna, utan i morgon genom sekundanterne. Följ mig, berr Ellheim ; kaphända finna vi den sköna okända på spektaklet. Begge gingo och lemnade poeten, som fast besluten, att icke låta det komma till biods utgjutelse, anträdde, innan följande morgon, en föregilven angelägen resa. Schirmer förde den återfunra väanen till botellet, och under vägen talade de om förra tider; men Schirmer kunde ej nog förvånas öfver den sinnesförändring, som den fordom så lifliga och lefnadsglada Renzow uadergått; äfven Renzow förundrade sig, att Schirmer, ehuru redan till åren, ännu kunde bibehålla så ungdomliga känslor, så sangviniska förhoppningar. Ändtligen voro de framme, och Schirmer, som införde Rerzow, sade till familjen, som mottog dem: — Här förer jag till er en gammal vän, hvarom ni så ofta hört mig tala — mia Renzow!l — Utan komplimanger, barn; jag tål ej sådana. Det är min hustru, det är mina döttrar. Lägg ifrån dig hatten, sätt dig, jag stoppar din pipa, och vi blifva tillsamman i afton. Baronen anförde, att göromål hindrade honom, men Schirmer ville ej höra talas derom, och då bans fru dertill lade några vänligt inbjudande ord, stannade Rerzow qvar, ehuru besvärande fruntimmerssällskap elitid var för honom. Schirmer förde i början ensam samtalet, och berättade opåkallad, huru, sedan han lemnat universitetet, från hvilken tid de icke sett hvarandra, han nåra år varit utan utsigter, men ändtligsan genom arbeten, som fästat vederbörandes uppmärksamhet, erhå!lit en mindre tjenst och derefter blifvic