Aftonbladet – 13 september 1844, sida 1

Scbirmer fattade sin ungdomsväns framräckte hand och tryckte den hjertligt. — Någon större glädje kunde ej möta mig på denna fremmande ort, än att så oförmodadt finna dig. Kom nu genast med mig till min hustru och mina barr. — Hustru och barn! sade Rerz;w, är du redan gift? — Nå, om jag ock icke vore det, skulle det väl vara för sent, log Schirmer; men jig tänkte derpå i god tid och hear redan en fullvuxen dotter. Rerzow skakade på hufvudet. — Och finner dig väl? frågade han. Dock ja, du var alltid den evigt förnöjde. — Kom och öfvertyga dig sjelf, sade Schirmer, tagande hatten. Reuzow gjorde detsamma, och begge lemnade kaffehuset, der nu de qvarblifvande togo till ordet. — Skada, att baronen icke kom i gräl och slagsmål, sade en mager fi:ur, som, uader det ban långsamt drack sitt kaffe, plundrade jurnalerna tll ämnen för egna snillefoster. Mycket ledsamt! Fremlingen såg mig just ut att vara den, som kunnat krossa det aristokratiska högmodet. Äro vi väl här en fri kongregation, förenade till fredliga njutningar, för att låta tyrannisera Oss af en egoists nycker? Han får allting först, alla flyga på bans minsta vink och vikunna skrika oss hesa, innan man tager någon notis om 0ss. Jag hade gerna sett, att den stolta friherren blifvit något tuktad. — Jag skulle icke heller haft något deremot, sade en liten, illa vuxen, men på nyaste modet klädd man. Hans imponerande väsende är odrägligt. — Ganska sant, herr von Loden, yttrade en tredje, leende. Jag delar begge herrarnes förtrytelse emot friberren, så mycket mer, som han nu njuter lyckan att få göra bekantskap med en verklig skönhet. — Skönhet! hvad! afbröt den magre poeten,