Aftonbladet – 13 september 1844, sida 1

— Jag förlåter det, men afslår denna begäran, svarade fremlingen leende. Hvad faller er in? jag har ännu icke läst den. — Tillåt mig upplysa, fortsatte den framträdande Georg. Den der herrn får den alltid först; det är så bruket här. — Min vän, svarade fremlingen, bruket här måste rätta sig efter dem, som besöka stället. Jag träder aldrig tillbaka, då jag står framom. Bladet intresserar mig, jag är i besittning deraf, och i sinom tid skall jag lemna det. Förlägne afligsnade sig uppassirne och herrn i länstolen, som hört allt, stod upp, igenknäppte sin bruna syrtut) och gick fram till fremlingen, som sköt opp glasögonen och lugnt betraktade bonom. — Jag får göra er uppmärksam derpå, min herre, begynte den förre, att jag betalt för att först få läsa detta blad och icke är hågad att eftergilfva min rättighet dertill. Ni torde alltså — Fremlingen, som förundrad betraktat talaren, utbrast nu i ett högt skratt, hvilket förekom ej mindre den uppbragte motståndaren, än åhörarne, såsom en djerf utmaning, men innan den förolämpade, hvars ansigte blifvit lika brunt som hans syrtut, hunnit svara, ropade den fremmande glädttigt: — Så eget, så kostligt! Menniska, känner du mig icke? Tjugo år äro väl långa, men icke måtte jag vara så förändrad. Känner du mig icke, Renzow? Denne, bestört, ansträngde förgäfves sitt minne, att derutur framleta den fremmandes bild. Jag tror jag har den ärar, men kan verkligen icke erinra mig, — — Omöjligt, svarade den andra. Din bäste vän och gamla akademikamrat. Besinna dig, Rerzow. — Schirmer! sade nu den brune, i långsam ton, du är det verkliger. Vi ha på länge icke sett hvarandra.