Aftonbladet – 10 september 1844, sida 3

(M. D. ÅA.) TILANDADE ÄMNEN — EN RÖFVARE OCH MÖRDAREKULA I LONBON. Rif. ningen af ett par gamla kyffen i London, belägna vic I West-Strest, nara Smithfield, har förasledt besynner liga upptäckter, och skaror af nyfikna vallfärda dagli igen dit för att taga dem i skärskådande. Det enaa dessa hus, AM: 3, beboddes för mer än hundra år se dan ar den beryktade tjufven Jonathen Wild, den samrae, som en af Englands mest bekante författa re, Fieldiog, förevigat inom litteraturen, genom sir år 1741 utgifna roman Jonathan Wild. För kort ti sedan greps der en mindre namnkunuig brottsling vit nama Williams, och unmdergick sedan ransakning vic en domstol i Middlesex. Detta brottmål har uppda gat de personers lefnadssätt, hvilka bebodde begge hu sen (både JM 2 och 3), som länge varit kända att hy sa däligt folk. Stutligen beslöt municipelstyrelsen at inköpa husen, för att rifva dem, och derigenom görs trakten sundare. Då nu arbetarges hamrar började sönderslå dessa sekelsgamla murar, fann man, att de voro inredda på det sinnrikaste sätt för att dölja ett tjufband elldr undandraga dettas rof polisens efterspa: ningar. Efter denna upptäckt har nedrifoingen, på vederbörandes befallning, blifvit tills vidare inställd. Bland dem som besökt husen äro äfven hertigen a Cambridge och lord Lorsdale. Vid detta tillfälle voro alla gångar och rem upplysta med lampor, vid hvilkas sken man såg följande: Husen A: 2 och 3 hafva en viss gemenskap med hvarandra, utan att vara sammanhängande. I det förra var en bordell, men mar hade aldrig sett något pxket, som man kunnat förmode innehålla tjufgods, dit inobäras. Det andra beboddes af en ljusstöpare, var mycket misstänkt, och hade o!ta varit föremål iör polisens påhelsningar, hvilka likväl alltid varit fruktlösa. Bakom disken i Jjusstöparezs bed funnas dock tvenne falluckor, hvardera ledande till en lång gång. I den eca af dessa voro en mävgd fördjupningar att gömma tjufgods uti; den andra tjerade till uodflykt för personer, som förföljdes ar konstaplarne; den ledde ej ut på gatan, utan till en trappa, vid hvars öfre del ett fönster fanns, som vettadae åt ena gränd, Fleet-ditch — ett slags dike, som åtskiljde de båda husen — och hvarest ott bräde alltid låg i beredskap, hvarmedelst man kunde komma öfver diket till ett rum i det andra huset, och derifrån genom en bakport ut på gatan. Sedan hertigen och hans svit hade gezomvandrat en labyriath af sliogrande gångar, ankommo de till en fängelsehåla, som väckte icko liten förvåning hos dem. Det är ea rymlig hvälfd källare at tegelsten, i hvilken mer än ett mord blifvit begånget. I en vrå, midt ibland gammalt skräp, fann man ett helt benrangel och åtskilliga krivgströdda menniskoben; tärt iavid dessa låg ett stycke af en slagtareknif; som otvifvelaktigt tjenat till mordverktyg; på skaftet stod, med silfverbokatäfver, orden: Benjamin Turtoll, 49 Juli 1787. Till denna håla förde invåvarne i det ohyggliga buset druckna personer, dem da funnit på Loadons gator, togo af dem derss dyrbarheter och penDingar, samt lörde dem slutligen ut på gatan eller qvårde dem med en beckmask och sålde doras lik åt sådana, som hafva till yrke att uppgräfva lik och sä!ja dem till anatomer. Detta är väl blott en gissDing, mon den tycks bekräftas deraf, att flera personer i samma qvarter försvuanit på ett hemlighetsfullt sätt. Hertigen af Cambridge besökte också den cell, hvari ofvanoämnde Williams i lång tid lyckats undgå polisen. Det var en grotta, urhålkad i tuffstenen; den lycklige, beröfvad luft och ijus, Var der utsatt tör tandig luktighet. Hans kamrater buro föda till horom, men han tordas ej gå ut, ty alla utgångar till vegge husen bevakades om dagen af poliskoastaplar och om Batten af nattvakter. William famn likväl lutligen denna vistelseort vdräg!ig och lemnade sig i agens händer, ehuru han visste att han skulle blifva leporterad. Man boppades göra vigtiga upptäckter i huset AM 2; nen dettas invånare, hvilkas byrestid ännu icke är ite, tillåta inga narmere undersökningar. Imedlertid rega de god vinst af alla dem, som vilja se hvad som illätes att beskåda i huset; ty dessa få betala on icke ten afpift för tillätslsen. (Läsebibliotheket.) — UTOMORDENTLIGT MINNE. I staden Bingen vid ben, i storhertigdömet Hessen, finnes ett värdshus sum Ross, hvars egare, Hr Soherr, är ett slags euroeisk ryktbarhet. Alla, som rest på Rhenfloden, käna den vänlige, uppmärksamme värdes, som emot var och en, som besöker hans värdshus, visar sig så rtig och förekommande. Sjelfve Goethe har berömt onom och hans etablissemang. Denne Soherr har så tarkt minne, att han ännu efter åratal känner igen hvar ch en, som bloit en gång varit inne på hans värdshus, I och med om han ej förtärt mer än en kopp kaffe. fannea är mycket afhållen i Bingem, och då nyligen etjenten hos befälhafvaren för en preussisk kommenering, som tågade igesom staden, råkade i gräl på irdshuset med någon af Soherrs folk och denne blef verfallen och slagen ai betjenten, då han ville ställa ken till rätta, rågade hela staden i rörelse. — ELÄNDE BLAND SÖMMERSKOR I ÅLonDon. Helt vligen kastade sig i London tvense unga flickor i icrey-kanalen, för att ucdgå hungersdöden ; den ena unknade, men dem andra blef räddad. AT? den sedres yttrande finner man, att de båda flickorna sein Jång tid tillbaka sytt skjortor åt matroser på beillning af personer, somm handla med denna artikel, en att de erhöllo så knapp betalning för sitt ette, att de icke ens med den aldra största sparsamL voro i stånd att försjana hrad de behyfde för sitt I