Aftonbladet – 10 september 1844, sida 2

nig skrifvelse yttrade: att della slags nådebevisningar det närmaste förfela det dermed åsyftade ändamålet att uppmuntra embelsmanranitet och belöna förtjensten. Den färdfria förtjersten finner föga deri någon belöning, hvaremot utmärkelserne utgöra en lockelse för fåfängan och ytligheten, så myck:t mera förderflig, i den mån den leder till en yppighet i lefnadssättet, som siörer det ekonomiska sjelfbeståndet; och med stöd af 56 Riksdagsordningen, vördsamt föreslå, i likhet med hvad sista riksdags Hög!. EtonomiUtskott då tillstyrkte: atlt Rikets Höglofl. Ständer måtte hos Kongl. Maj:t anmäla den underdåniga önskan, ot fullmakter å namn, heder och värdighet, utan verklig tjenstebefallning icke måge meddelasr. KEENAN PRESTESTANDETS DISKUSSION ÖFVER REPRESENTATIONSFRÅGAN (Forts. fr. gårdagsbl.) Prosten Gumelius medgaf att personlighetsprincipen är kristlig och gör sig alltmer gällande; men deraf följde icke att personer utan behöriga qvalifikationer skulle ega rättmätiga anspråk att deltaga i de offentliga öfverläggningarna om landets ange!ägenheter. Talaren hede föreställt sig, att å ena sidan person!iga rättigheter borde erkännas så vida och till den zrad, som rättvisa och billighet sådant medgåfve; men å andra sidan stod samhä!let med anspråk lika heliga. Folkombudet representerade icke sin person, utan en viss klase, ett visst y:ke bi dning, erfarenhet, förmögenhet m. m. Och är ideen af representation sådan, så måste samhället fordra, att da som representera, ega bildninr, erfarenhet. förmögenhet m. m. Talaren klandrade det föreslagna sättet för bildande af andre kammaren; äfvensom han yttrade sin fruktan att rösträtten för de små (10 riksda!ers) lotterna skulle öppna ett vidsträckt fält för iotriger. I afseende på e!ektorerne, som skulle väljas i primärförsamlingarne, åberopar man det förhållande, att Sverges sllmoge i allmänhet till sina ombud utser de sakkunvigaste och påtligaste. Telarea bestred icke detta, men anmärkte, att det egentligen kunde hafva sin tillämpning i enskilda angeligenbeter sota närmare röra fo ket och af de mindre bildada kunna fattas; men så vore och kundae icke vara förhållandet i frågor som ligga över mängdens bedömande. I författningen finnes ingen garanti derför, att icke de rämste likaså väl som de bäste repressntanter kunde utses, och vådan båraf borde i synnerhet afskräcka från förslsgets antagande. Kassvalens bibehållande vora rådiigast, enär de lemnade den största säkerhet derför, att skicklighet och talarg aldrig skulle uteslutas från riksförsamlingen. Beträffande förtroenda embetena, hvilkas innehafvare förslaget utesluter från vslbarhat, yttrade talaren, stt det stode ganska illa till med samhället om all sjelfständighet fråvkändes konungens högste embetsmän, och det syntes obehörigt, att för lFg fervilism stämpla en höst uppsatt medborgarek!a:s. Kunde vissa embeten i visst hänseende kall:s förtroende embsten och derag innebafvare sägas vara beroende, så gåfves det dock ett hjertats och karakterens oberoende, som icke skyr att uppoffra gunst och fördelar för det allmännas väl. Ea inkonseqvens i förslaget vore att kronans amovible embetsmän i och för tjensten fråpkännas rättigheten att deltaga i representationen, men medgifvas samma ränighet i fal de äro jordegare. Ta!aren kunds icka i allo instämma i de många och bittra förebråe!serna mot ståadsindelnisgn ; i den funnes mycket godt, som icke borde förkastas. I anledning af hvsd som blifvit artydt, att presterna gerom eftergiit för de önskningar, som utitålat sig för dena föreslagna representationsreormen, borde söka ätervinna folkets förtroeade, som de förmenas hafva förlora, yttrade teleren, att ett etergifvande af sådan anledniog skulle snarsra få utseende ar tvång; och hemställda, huruvida detta vore rätt och värdigt den ställning i hvilken presteståndet befinner sig. Eitergifter borde göras, ty annars kuade ingen jemkning och förmeding tillväg2bringas; men måtte man icke fordra mer än hvad som kunde och borda medgi!vas! Ibland de olägerheter som närversnda ständsrepres ntation medför och hvika med skäl a verklagas, vore det tröga och oviga i formerna; af det nya förslaget vore dock öga eller ingen förbättring i detta hänseende att viaona. Fiera sf de särskilda förslagerna mista erkännvs vera riktiga; men genom antagande af det hela skulla vårt fgamhälisskick icke reformeras, utan omstörtas — skulle i samhället nya makter uppstå och de gamla falla. Andra staters missöden borde tjena oss till varnande exempel ör dylika omstörtningsörvök. — Prostan slutade med att hembära sin tecksan hat till den förra teiaren (prosten Ödmannv), för det ban genom upptagande och besvarando af öregåenda armärkningar givit anledning till ämnets behsriga diskuterande och ifrån lärda afbardliogar förvandlat ö:verläggningen till hvad den rätteligen borde vara. Doktor Broman: — — — Ifrägsvarande förslags detaljgranskring är af flere med stor förtjunst genomförd, och kau icka blifva föremål för denna stundegs betraktelser. I sin belhet framstår det, såsom mig synes, förnärmande för svenska pationalkänslan, säsom till dess grunddrag lånadt; och såsom hotande, i betraktande af de verkningar dess principer framalstrat i de länder. der de blifvit axtagna. Dess avor från franska revolutionens mest törfirliga period, dess verkningar i det herrliga, men sedan dess antagande af inbördes krig blödande Spanien, borde vara var-nande för ett folk, som väl någongång lånat yttre seIder och bruk, men aldrig nationella tänkesätt och känslor från fremmandesänder. Man prisar brödraIrikets lycka under ioflytelsen af samma principer som Ji detta förslag uttala sig. Att någon likhet eller jemförelse emellan Norges politiska ställning 1814 och Sverges 4844 icke eger rum, är dock ofta och med lovederlägglig bevisniog ådagalagt. Under en lång deIspotism hade Norg2 blifvit en tabula rasa, på hvilken Ifribeten kunde skrifvas i hvilken form som heläst. Verkningarne äro ock endast minutlävga i staternas tidräkning. Pröfningarne hava ännu uteblifvit och Iden blomstrande lyckan skulle under hvilket representationssystem som helst varit lika ster, såsom ett försynens verk gecom en vis kopungs styrelse och lyckliga händelser, som upptäckt skatter i jordens icnanldöme och fört ymniga, men tillfälliga rikedomar till dess kuster. Andra Jänder, hvilka, liksom Norge, icke egde eleFRE Far ee 1? an FANTPe 2 PR FR