Aftonbladet – 9 september 1844, sida 3

föredömen af allmänt nit och ädelmodiga sympatierl . .... Jag tager nu från Linköping ett dansmästareskutt tillbaka till Norrköping för att sluta detta bref med en historia, en legend, ea romsaunty, lika godt! som eger en speciell märkvärdighet för Aftonbladet, och, som jag vill hoppas, i och med detsamma äfven ett särskildt intresse för Aftonbladets läsare. Denaa romzunt spelar i Norrköping. Det var för ett par år sedan, .... en hemsk höstnatt förliden vår ? iogalunda! det var endast så illa ställdt, att herr L. J. Hjerta, hvilken, i förbigående sagdåt, utgifver Aftonbladet i Stockholm, en vacker dag fann sig vara snöpligen strandsatt på ett par pappersreqvisitioner, jag minns icke rätt hvarifrån. Hr L.J. Hjertas pappersräknare och hr Hjerta sjelf stodo der helt bekymrade midt emot hvarandra. Det gällde också ingenting mindre, än att kanske om en vecka nödgas t:ycka Aftonbladet på fjerdedels ark eller att rentaf låta det för en tid afstanna, i brist, visserligen icke af korceptor, men af papper! Slutligen fattades ett beslut. En :xprö agick till br Trozelli, som eger det stora machinpapporsbruket på Holmen i Norrköpirg. Dennoa expic; medförde ett bref. Historien känner icko i hvilka vältaliga ordaleg detta bref var affattadt, men följden deraf var den, att redan samma etermiddag allting gjordes på Holmeas bruk i ordniag, för att låta den genialiske pappersmachinen tillverka i flygande hast en viss oändlighst af Aosbladsmaterial, Pappersmästaren hade bestuiat axvända hela natten till beredande al lumpen, för att bittida påföljande morgon kunna låta machisen börja fabricera, Itt stycus frampå natten saknade pappersmästaren Bågot verktyg, zom förmodligen jemte annat skräp kommit att läggas undan i något af förvariogsrummen uppeistors tornet. Ifall ni aldrig varit i Norrköping, får jag här barätta, ast ingången till Holmen leder öfver en gammal stoabro midt igenom ett högt och präktigt torn, hvilket gifver det fredliga bruket från denna sida utssonde af en befästad borg. s Nåväl! pappersmästeren begaf sig uppitornet. Han brydde sig icke ens om att taga lykta med sig, emedan det var månljust och han dessutom kände utentill den vrå, der han hade att eftersöka den förl.rade pjesen. I detsamma mästaren öppnade dörren till en af de nyssnämnda rummen, hörde han tätt bredvid sig er röst hviska: