Aftonbladet – 9 september 1844, sida 3

I detta nu sken månan in genom ett fönster och psppersmästaren igenkände på bockfötterna hvem han hade för sig. Pappersmästaren var just ingen backhare, men han insåg klarligen att här gällde mer än annat den gamla principen: bättre fly, än illa fäkta, och han hade den sinnesnärvaron att tega ett par steg tillbaka, för att söka undankomma en lönnväg genom de små smala korridorer, hvilka i dette sällsamt byggda torn sammanbinda trapporna med hvarandra, och i hvilka han med skäl! förmodade, att den främmande herrn icke var fullkomligt hemmastadd, så hin båle han än var. Men Belzebub anade hans list och flög som en pil after honom. Lyckligtvis för peppersmästaren var det just i svängoiog n af trappan, och Belzebub, som med en fart störtade fram emellan den lilla korridorens bopklämda pelare, höll verkligen på att falla hufvudstupa på första trappsteget. Detta skulle bestämdt s! ett, såvida som han icke med handen tagit mot sig mot hörnet af väggen, der den svärger af nedåt trappar. Imedlertid hade mästaren verkligen fått några sekunders försprång och kom helssianad undan. Dsgen derpå rökte redan papperet från de värma valsarna, och Aftonbladet gick sin gilla gång utan riogaste afbräck. . Når pappersmöstaren dagen derpå berättade sitt nattliga äfventyr, skrattade till en början hela verlden :ätt bjertligt åt honom. Men då han förde de klentrogne upp i sjelfva tornet och på stället i de minsta detaljer redogjorde för tilldrage!sen, dervid man till sin ytterligare häpnad up, täckte på muren det kolsvarta märket efter en utsträckt hand, hvilket icke kunde förklaras annorlunda än såsom inbrändt, då den onde, i fara ett falla på näsan utför trspporna, bade tagit emot sig med handen emot väggeo, då lopp en bemlig rysning genom alla närvarande, och man kunde icke . längre tvifla på verkligheten af pappersmästarens uppgifter. Man her förgäfves försökt att ur muren utplåna denna svarta hand med sina utspärrade fem fingrar, på hvilkas spetsar man till och med vill upptäcka pågonting-tliknande klor. Asgaren till stället har flera sånger låtit rappa öfver märket, men murbruket har genast fallit af. Ägaren har sjel! varit så god att vara min cicerone upp till den märkvärdiga väggen, och jag har sålunda haft tillfälle att med egna ögon öfvertyga mig om verkligheten af denna underbara inkrustering. Det fianes mer i himmel och på jerd, Horatio! än hvad din filosofi drömmer om In rå