Aftonbladet – 7 september 1844, sida 2

erfordrar. —U— ) Samma method, ehuru efter större plan, har Hr Nordblom anväadt i sin förtjenstfulla sångskola. g2 RIESDAGEN. — Red. har hela tiden bortåt hoppats att erhålla utrymme i bladet för att meddela hela den diskussion, som passerat på Riddarhuset i anledning af Presidenten Westerstrands motior. Då ett sådant tillfölle likväl hittills icke yppat sig i anseende dertill, att representanterne i främsta rummet bafva anspråk på offentliggörandet af det hufvudsakligaste de anfort i representationsfrågan, såsom den vigtigaste af denna riksd2gens ärender, så hafve vi i alla fall, för att ej behöfva vänta för länge, trott oss böra meddela de två märkligaste enföranderna rörande den förstnämnda frågan, nemligen Hr Kammarjunkaren Rääfs och Hr Lagmanren Carl Danckwirdts, hvilka följa här nedsn : Hr L. F. Rääöfs anförende: Det är emot motionen om ordinarie Statsbidragens förvandlande till bevillning, dess uppbörd blott i penningar cch utdelning genom staten, jag anbållit få tala, med uppsåt att försöka en vederläggning, den jag anhåller måtte till Utskottet remitteras. Ö verflödig vore all ytterligare strid häröfver, om a!la domsägande inom representationen, och domsinkräktande utom densamma, tagt kännedom om de förträffliga yttranden, som vid åtskilliga Riksdagar blifvit lemnade, särdeles under den sista, af Her von Hartmansdorff, af Dablström, Rosenblad, Lagerbjelm, m. fl, till hvilka jag hänvisar, och i fall ej denna ständigt bortj2gade, men ständigt återkommande gengångare, pu framträdt uti en något skiftande skepnad. Redan i förra plenum har jag haft äran yttra, att detta förslag är obehöfligt, skadligt, orättvist, omöjligt och outveckladt. Det är obehöfligt; emedan ingen lider af att fortsälta en utgit, den man vid laga fång sig iklädt, och den man kan uthärda. Skattemannpen har vid köp och arf erhållit sin jord så mycket lägre i pris, som hans grunadränta är större, än på ett i öfrigt lika godt frälsehemman; innehafvaren af detta har bekommit sitt, på samma grund, för lIndrigare beräkning, än säteriet:. Alt man kaa uthärda dessa räntor, visar verkligheten. Hemman skulle annars ligga öde; men sådana gifvas dock ej, och ej beller något, som icke erhåller en köpeskillipg. Köpeskilling är cj annat än kapitalet för den ärliga afkastnivg jorden lemnar utöver alla skatter, alla brukningsoch byggnadskostcader. Om man antager någon viss summa, den ett jordbrukande hushåll behöfver såsom kapital för sin utkomst, gör det fu!lkomligt detsamma, om, för detta be!opp, man kan inköpa !V,s:dels eller ett helt hemman, hvilka båda lemna lika pettoinkomst, emedan det är af inkomsten man lefver, ej af hemmantalet. Jag medgifver, att några hemman finnas bland alla nalurer, som mot sitt mantal äro synnerligt svaga; men detta uppkommer oftast genom jordens misshandliog, genom afsördringar eller för stark klyfning, då hvarje lott måste bära både personella utskylder, onödiga byggnader och hägnader. Detta är ej beskattningens, utan innehbafvarens fe!. Obehöfligheten vises vidare deraf, att skattemannen kunnat icke blott tillö a sig åborätt af kronan på ett så stort antal hemman; han har äfven, oaktadt sina onera, förmått inköpa en ansenlig del af frälseoch säteri-jorder. Han förmår att, i stigande täflan med samhällets öfriga klasser och ofta dem öfverträffande, söka sina beqvämligheter i byggvader och lefnadssätt, sina barns framsteg gerom uppfostran, och sin vidare förkofran genom vackra odlingar. Jag har äfven lofvat bevisa, att förslaget är skadligt. Det är högst menligt för kronan, derigenom, att Hon förlorar en i vissa fall sedan hedentiden och i andra sedan åtminstone 200 år bestående inkomst, som pu väl skulle till motsvarande belopp kallas fast och ordinarie bevillning, men som blott bure namnet, icke vore af helgdens häfd försäkrad. Hon skulle i stället för räctor, som åtminstone till en god del genom årliga markegåvgar lämpa sig efter de skiftande, men i tidens längd altid stigande prisen, erhålla såsom grundbevillning en oföränderlig penning, hilken, efter några decennier, icke vore värd hälften af sitt nuvarande våaru-. och jordförhållande. Ty sådan har Sverges myntställniog alltid varit, sedan vår historia börjar dagas. För 6 å 700 år sedan utgjorde mynträkvingen mark, 46 lod bergfict silfver; hon beräknas nu till 8 r. Den köpeskilling, som för 50 å 60 år sedan erhölls för en gård, skule behöfva ökas med hela under tiden upplupna intresset, för att motsvara hvad nu för samma hemman, i samma skick, bjudes — och så skall fortfara; ty i Svenskens lynne ligger ett plus ultra, och i våra Ständers skiftande bes!ut ingen varaktighet för penningeställningen. Motionären känner bäst sjelf, hvilka persedlar, som iogå i räntans så kallade kontenta penningar, och lätt är för honom att beräkna huru många gånger större inkomst kronan nu skulle baft, om denna del af räntan icke blifvit till ett orubbligt pris vid 1609talets utgång fastställd; således huru mycket mindre bevillning hon behöft tigga af Ständer, som synas biifva mera Djugga, ju mera krönan till dem efterskänker af sin rätt. . Om än, hvad uppgifvet är, nu återstående ordinarie inkomster icke utgöra mera än 3 af 7, är det dock bättre för kronan att öga något ovanskligt, än intet, bättre att äga dessa 3, i stigande med tidens andra priser, än att slutligen se dem förvandlade till ett lapprisvärde, och behofvet af bevillning, beroende afögonblickets folkgurst, så mycket mera förstoradt. Skadligheten är icke mindre för skattgifvaren, som beröfvas tillfället att in natura erlägga sin räntespannnål, den han ofta skulle få magasinera osåld, under!