— Landshöfdingen G-efve Horn kar begärt rum för föjande: Bå Aftonbladet för i går redogör för debatten dagen förut hos R. o. Å., yttrar det den reflaxion, patt Grefve Horns lystringsord om den der serskilda rol!en, som Adeln borde spela jemte någras i samma Väg, måtte medfört en magnetisk verkan på en del paf busetn. Ea sky!dig grann!agerhet hade bärvid fordrat, att Grefve Horns så kellade lystringsord blifvit sannt återgifvet. Det var romligea i anledning af Hr Emil von Teoils yttrande, det man ingalunda berde förundra sig öfver ett afslag från Regeringen, i händelse alla 4 Stånden med det ifrågavarande bcslutet gjorde en ioskränknirg i Konungens prerogativ, som bemälde Grefve replikerade med den sats, att i ett konstitutionelt samhälle det vore en pligt af den konservativa delen af representationen att förekomma det vådliga begagnandet af Konurgens vete, hvilket endast i högsta nödfall borde påkallas, att således det vore R. o. A. värdigt, då man förospeglst denna regeringsåtgärd för närvarande fell, att iokttaga sin bestämmelss ett utgöra det medlande elementet mellan Konungamakten och demotratien, så oundvikligt rödvändigt inom ett korstitutionelt samhäl!e. Om Redaktionen har för afsigt, enligt bhyad den örsäkrar, alt lugna, i stället att reta sinnena, så borde denna sats bollre tydas än förtydas, belst om de talrika åbörarne på Riddarhusets låktare, såsom Aftonbladet förmenar, kunde äga så liten uppfattning, art da ansågo Grefve Horns yttrande innebära den absurda och för ämnet främmande tanks, att Adelna bör göra sjelfva partisinnet mot de andra Stånden till regel, så snart frågan är om nigot, som kan röra makters intressen, utan afseende på sakens beskaffenhet i öTigt, eller på hvad makten sjelf kan tänka deromp. Man är befegad till den örklaring, att om Grefve Horn i början af dess riksdagimannabana ställde sig ined ungdomlig värma i opposition mot den övermakt, som då understöddes af Borgareoch Bondeständen, hab numera med mognad beslutsamhet skall strida mot en för nationens frihet och sjeliständighet ännu vådligaro makt, som nedifeån hotar at öfvorväldiga bådo Konung och Folk. I anledning af denna reklamatioa får Red. yttra, att dena ej sitter i fråga riktigheten af grefve Horns uppgift, att det åberopade yttrandet af He von Troil utgjort anledringen til den sats, He grefven framstält, och som vi jemte många andra funnit så högst mirkvärdig, ehuru dess bezagnande såsom premiss undföll reerenten. Men deremaot våga vi nästan med full visshet påstå, aut Hr v. Troils yttrande ej föll sig aldeles så som det cterade, vtan alt Hr grefven då bört orittigt. Vi följde Ir v: Troils snförande med mycken uppmärksamhet, oe enlist vår uppattning, som ännu är ganska tydlig i minnst, föll det sig rörande den ifrågavarande pusk:ea i det närmaste sålunda: att, om också R-geringon ekulle afslå förslaget till titlarna: afskeffande i bändelse det al alla fyra riksstånden blifvit biallety hvirtill den visserligen hade rättighet enligt grundlegen, så ezde den likväl i Ständernzs gemensamt yltrade tenka en allvarlig vink (måhända nyttjides kär något annat ord, såsom en uttryckt önskan eler något dylikt, vi kusne ej påminna 03; detta precisa ordet) att icke b-gigna rättigheten till tite!unämningar. För öfrigt yttrade herr von Troil, så vidi vi rätt fattade, att om också Rsgeringen kulle anse sig ej kunna bifalla förslaget, så skulle kert ingen misslycka utöfnivgen af dess veto i etta fall, som rörde ett Konunzens prerogatif; vilket ej är alldeles detsamma, som att ingen skulle förundra sig öiver ett afslag,