Aftonbladet – 6 september 1844, sida 3

t sällskap. Den fruktan, som Eegelsmän af olika pst: eltion of life (ställniog i lifvet) bysa för hvarandr: elden ängsliga rädsla, för att komma i beröring me g)folk of a lower station (af lägre stånd), hvaraf d rläro intagna, är allt för bekant hos oss och har ni -Istan blifvit ett ordspråk. Man berättar, att två Er r gelsmän icke ens, då fartyget var nära att förolycka ,laflade den reserve,, som de hade iakttagit mot hvar andra under en läng sjöresa. En snillrik författar -I-berättar om en förnäm evgelska, att hon vid eit dy likt tillfälle blef utom sig af vrede deröfver, s! -Iskeppsgossen och icke kaptenen sjelf, hvilkens sky! -I dighet det i hennes tanka bade varit, underrättad -Ihenne om den fara, hvari fartyget sväfvade. D i många litografier, som man i sednare tider utgifvi I föreställande parlamentssessioner, parlamentsöppninga tloch andra dylika scener, utsättas i England flitigt ti I beskådande, och man ser åskådarne stå framför ta! -llan med listan på de porträtterades namn i handen samt med vördnadsfull häpenbet och inre välbehaj -i betrakta denna präktiga, målade eller ritade nobles l och sorgfälligt jemföra namnen med ansigtena. Denn: I beundran af adeln urartar till den grad hos de stolt: ; iöboerne, att den framkallat en talrik klass af för Taktligå menniskor, dem Engelsmännen utmärka meq I det vedervärdiga namnet Toade-eaters, (grodätare Joch dem vi, med ett lika otäckt namn, kalla tall ricksstickare. Om en församling af folk af olika klas. ser eger rum någonstädes, t. ex. en offentlig middag af pFarming-gevtlemen och Landed-proprieter), vid hvilken några höga adelsmän äro närvarande, t. ex. en hertig ar Richmond eller en lord Spencer, så hafva dessa naturligtvis icke allenast förnämsta platsen, utan äro äfven de förnämsta talarne; och då middagen är slut, bryr sig iogen om, att en mr Gathecole, eller mr Strongman gå; men om dessa lorder stiga upp och gå fram mellan de närvarande, så uppställer sig sällskapet i hay för att låta dem passera, och alla herrarne börja stampa med fötterna och klappa med händerna, för att utmärka dessa rikets ädlingar och i pärer framför de andra. Personer af medelklassen skulle hos oss aldrig nedlåta sig till sådana offeniliga byllningar; i England deremot finnas til och med många riddare bland dem, som klappa händerna åt pären. i — HURULEDES LAGEN STUNDOM SKIPAS I TYSKLAND. De med sednaste post ankomna Tyska tidningar innebålla åtskilliga kuriösa prof på rättstillståndet i vissa delar deraf, och vi meddela i korthet några: En ryktbar röfvare har nyligen blifvit frikänd från ett mord, för hvilket han var anklagad. För omkring 4 år sedan satte denne man trakten omkring Miachen i skräck och lyckades undgå alla gensdarmerieoch militärpatruller. Slutligen fångade man honom likväl, jemte några af hans kamrater; men den strid, som härvid egde rum, kostade en gensdarmeribrigadier lifvet, och anföraren ansågs vara mördaren. Då han för två år sedan, för en konfrontations skull, forslades till Tyrolen, rymde ban under vägen, midt på ljusa dagen, oaktadt han var fastkedjad vid en annan fånge, som satt på samma vagn, och det dröjde icke länge, förrän han lät höra af sig i bergstrakterne omkring Muänchen. Slutligen träffade en modig gensdarm bonom händelsevis och lyckades bemäktiga sig honom efter en hård strid, som måhnända skulle fått en annan utgång, om icke röfvaren varit drucken. Efter lång ransakniog har denne mu blifvit frikänd från den hufvudsakliga anklagelsepunkten, och endast derför, att han ej kan ställa borgen för sitt g)da förhå!lande i framtiden, blir han i fem år inspärrad i ett arbetshus. — I Schlesien har ett röfvarband formigen organiserat sig, under anförande af en, vid namn Psieg, som föröfvar de svåra te ogerningar i Namslauerkretsen. I samma provins berättas det allmänt, och äfven i tidningar, att skogsvaktare bruka ibjelskjuta tjuskyttar och uppbränna deras lik på bål, för att dölja sitt Omenskiiga och olagliga handlingssätt. Det uppgifves till och med, att icke mindre än tio tjufskyttar blifvit på detta sätt expedierade på ett enda gods under loppet af sistlidne vinter. — FÖFELAD TJENSTEIFVER. En tysk socken hade fått en Dy skolmästare, som visade sig mycket -ngelägen att uppspåra missbruk, som möj igen kunnat inrota sig under hans företrädare. Nu ålåg det i denna socken skolmästaren, att hålla en förteckning öfver de deri befintliga ynglingarne, för att uppgifva dem inför landträtten, då de kommo till 48 ärs ålder och således voro förbundne till krigstjenst; derpå drogs lott emellan desse och ynglingar från andra socknar, Ena dag kom nu den nya skolmästaren till en ensam koja, som hörde till hans socken, och bad om ett glas mjölk. Bor ni ensam här med er man, frågade han gumman, som gaf honom mjölken. Åh nej, vi ha vår Hans hos oss.v Hur gammal är er Hans? Ungetär 20 år. Ar han frisk ?, Ja bevars, han är frisk och duktig. Se så, der är åter ett af de missbruk, som insmygt sig under min företrädare, tänkte skolmästaren, hvarpå en skyndade hem, slog upp förteckningen öfver ungomen och fann att namnet Hans Brun, son till kolaen Niklas Brun, ingenstädes förekom. Redan fölauvde dag gick han till landträtten. Hr landtdomare, sade han, onu skall ni få se, huru nödigt det var, att en driftig man kom på min olåts: min företrädare har icke ens fört konskriptionslistaa ordentligt, han har utelemnat personer, t. ex. ;n viss Hans Brun, som är 20 år gammal och alldees helbregda., Redan samma vecka kom en fältväbel till skolmätaren med befallning, att Hans Brun, på hvilken loten hade fallit, redan följande dag skulle infinna sig i taden för att lära sig exercisenp. Båda följdes derpå t till kojan. SÅr er Hans hemma, frågade skolmästaren den samla gumman. Ja, det är han, herre. svarade hon. Den här gången har jag icke just någon behaglig yhet att framföra; lotten har fallit på er Hans, han näste blifva soldat och skall i denna dag begifva sigl