Aftonbladet – 6 september 1844, sida 2

verkar a! Sia gudcomliga vesnet. BaårlekK och vispet ar detsamma som godhet och sanving. Dessa tvenne hos Herren förenade embeten betecknas i Gamla Testamentet ganom Melkisedek, som var konurg i Salem och tillika den högste Gudens prest, och som bar fram bröd och vin till Abraham, 4 M. B. 14: 48, 49; med bröd förstås i Skriften kärleken eller det goda från Herren, och med vin förstås det sanna från Honom. För att beteckna den dyrkan som ti!llkommer Herren, omtalar Sktriiten huru Abraham gaf Meilkisedek tionde af allt bytet, som han tagit från sina fiender, v. 20. Likaså betecknas dessa tvenne embeten genom judarnes domare och prester, som styrde dem innan de fingo konungar. När nu de, då för tiden, erligt Skrifters berättelse, så ytlige och sianlige Israeliterna ieke längre wille regeras af domare och prester, utan ville hafva konungar, såsom de sågo sina bedniska grannfolk hafva, så tillsade Herren profeten Samuel att undervisa dem om konurgens rätt, hvarmed förstås sanningens stränga och oblidksliga rätt, att beifra och straffa bvarje afvikelse från sanning och rätt, och således låia folket förstå, huru illa de gjorde som icke längre ville stå under kärlekens milda styrelse, utan endast af lättsionighet villa hafva ett annat, för dem okändt och fremmande styrelsesätt, hvilket naturligtvis då icke kunde blifva något annat än den stränga och oblidkeliga sanningens och rättens regering öfver dem. Uuadervisningeo om konucgens eller sauningens rätt finnes, med Gamla Testamentets höga och heliga bilderspråk, beskrifven i det följinde af nämnds kapitel. Men som ingen menarviska kan undgå att fördömas om hon endast skulle regeras och dömas enligt sträng sanning och rätt, såsom alltid i ett eller annat afssende felande deremot, så förordna: de Herren sjel!, att Israels konungar skuilo smö:rjes! med olja. Betydelsen af denna ceremoni ligger i klarasts dag, när man vet hvad som i Skriften förstås mod olja, nemligen kärleken eller det goda från Herren. Do israelitiska konungarnes smörjelse med olja, hverifrån de hittills brukliga smöjelseoch krövingsceremonierna härleda sig, var således en betecknelse och en påminnelse för dem, huru de, i likhet med Herren, hvars tjenare på jordea de voro, skulle, med sanning och rätt i sin styreise, förena kärlek och godhet, att deras regeriog icke måtte blifva den från kärlek och godhet skiljda sanvingens och rättens jernhårda regering, utan kärlekens och godhetens milda styrelse, i förening med sanning och rätt. Det israelitiska konungaembetet förebildade derföre Herrens presteriiga och konungsliga embeten, likasom de fordna domarenvas embete, hvilka domare tillika voro prester, tep. Att här vidare bevisa ur Skriften, att med olja betecknas kärlek, vore att för längt utdraga detta ämne; vi vilje således endast tillägga buru Herren, förebildade dessa Herrans embe-l när tabernaklet, hvaruti israeliterna höllo sia guds-: tjenst under vandringen genom öknen, var färdigt, tillsade Mose att taga smörelseoja och smörja det, och allt det der inne var, samt att smörja Aaron och hans söner, att de skulle vara Herrens sanna prester, 2 M. B. 40: 9-45, hvilket skedde för att beteckna, att i kärleken till Gud och Nästan består den sanna gudstjensten. Med de fem fåvitska jungfrurna, Matth. 25 kap., som hade lampor utan olja, beteckras de medlemmar af församlingen som hafva tro, men ingen kärlek. De israelitiska konungarnes krona, 2 Sam. 1: 40, betecknade sanningen. När Herren slutligen sjeli i egen person ankom till veriden, och i sitt evangelium meddelade oss de fullständigaste underrättelser argäende kärlekon till Gud och Nästan, så upphäfde . j han alla de fordna lagarne och stadgarne för de ju-l diska förebildanda ceremonierna och kyrkobruken, såsom nu mera ändamälslöse och onyttige, i anledning hvaraf aposteln Paulus säger: att Christus är lagens ände, Rom 40: 4, neml. den judiska ceremoniallagens ände. Bland dessa af Herren afskaffade och nu l: betydelselösa judiska ceremonier var älven smörjelserna. Den christna fö samlingen är icke någon förebildande och betecknande församling, såsom den judiska var, hvilken egenteligen icke var någon sann Herrens församling, utan endast inrättades af Herren för alt, under tiden innan han sjelf ankom till verlden och inrättade den christna församlingen, — genom sinnebilder och betecknelser föreställa, hurudan en sann Herrens församling bör vara beskaffad. De regerande i den christna församlingen, som äga Herrens evangelium till påminnelse om en mild och kärleksfull regering, behöfva icke påminras derom genom nu mera döda och hetydelselösa ceremonier. Judarne läste i sin lag: Skada för skada, själ för själ, öga för öga, land för tand, hand för hand, fot för jot, 2 M: B. 21: 24, 35 M. B. 24: 20, 5 M. B. 49: 21, hvarmed sannidgens och rättens stränga dom betecknas. D32 christna läsa deremot i evangelium: I hafven hört, att det är sagdt: Öga lör öga, tand för tard. Men jag säger eder, att j skolen icke stå det onda emot; utan är det så, all någon slår dig vid det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till, Matth. 6: 38, 39, hvarmed förstås huru en caristen, äfven mot dem som förfördela honom, skall iakttåga ett christligt och kärleksfullt bemötande, men icke att han fritt skall låta handtera sig illa af våldsverkare. En christlig regent underrättas således tydligen och klart af Herren sjelf, genom hans eget heliga evangelium, om en mild och kärleksfull regering, och behöfver således icke, genom döda och fåfänga tecken och sinnebilder, ytterligare påminnas derom. Det är i sanning anmärkningsvärdt, att största deien af läroståndet icke ägar ringaste kännedom om ofvannämnde, oemotsägligen sanna och rätta, och derjemte för alla så klara och littfattliga, betydelse af ifrågavarande ceremoni, när den ännu, enligt Herreas förordnande, utöfvades. Hur står det väl till med detta stånds lärdom i andliga saker, då det icke en gåog synes hafva sig bekant, att dessa fordna judiska kyrkobruk och ceremonier, smörjelseceremon:en inberäknad, äro af Herren afskaffade, såsom numera betydelselösa, och således äfven ändamälslösa och fullkomiigt onyttiga? Hvad kan väl en christelig, för fåfånga och betydelselösa ceremonier icke hågad, regering, under sådana förbållanden, vänta sig för upplysning i andeliga saker af nämnde stånd? Nå örtsssm——— (Insändt.) Om länsnotariers uppförande å stat. Ea insändares uti Aftonbladet för den 4 Juli förslag, till afbjelpande af den långsamhet och tröghet, som vid ärendersas behandling hos länsstyrelserne förnimeac har färanladt danna munncate huarnfag a väta