Aftonbladet – 5 september 1844, sida 3

tyg, ellerzatt vandra hela vägen. . Tiden för framkom sten till uppgifven ort kan således, efter mitt förme nande, icke på förband bestämmas. Vördsarat våga jag således föreslå, att 9 8 måtte få följande lydelse Passet utiärdas endast för viss resa, och skall i det samma utsättas orten, dit gesällen vill begifva sig Resan anträdes ofördröjligen och fortsättes utan onö digt uppebåll till lands eller sjös, efter den resande eget valn. 10 S innehåiler bland aånmvat: Gesäillen må hvar ken afvika från den utsatta vägenn, etc. Lika svårt som det lärer blifva att i passet för län gre resor utstaka en fullständig marche-route åt ge sällen, lika hårdt och obilligt är det, då han icke be trädes med något brottsligt i ord eller gerning, at förbjuda honom, som det heter, afvika från den ut: satta vägen. Händelser kunna ju förekomma, ait ge sällen träffar eller önskar under resan besöka slägtin gar och bekanta, eller att bese några sådana föremål som kunna vara honom 1 sitt yrke till någon nytta Om nu dessa icke befinna sig stricte vid den utsta kade vägen, och gesällen derifrån afviker, riskerar har att behandlag som lösdrifvare. Vidare förekommer samma S: Hvar, som af gesällen finner sig besvärac eller förnärmad, eger att anteckna förbållandet i ge sällens pass. Hvar och en inser att orden: 5e svärad eller förnärmad, kunna på mångfaldigt sät tydas, naturligtvis alltid till nackdel för den värnlöst vandraren. Jag anser derföre, att den, som tror sig bafva fog att i sådant fall göra anteckningar i gesällen pass, bör noga uppgifva, hvari förseelsen bestått och jemnväl styrka anklagelsen med två ojäfvige vittnen På grund häraf föreslår jag vördsamt S:n måtte er. hålla följande lydelse: Gesällen må icke genom tig. gande eller pockande söka förskaffa sig mat elle herrberge. Sker detta vare gesällen förfallen att så som passlös behandlas. Hvar, som af gesällen finne sig besvärad eller förnärmad, eger att, i ojäfvige vitt. nens pärvaro, noga anteckna förhållandet å gesällen: pass, hvilket denne är skyldig att, i sådant ändamål! på anordran genast förete, vid vite af 5 Rdr 4( skilling. 411 af samma nådiga författning förbjuder gesäll att under resan antaga arbete på mindre tid än er månad, hvilken rättighet dessutom måste i laglig väf styrkas af polismyndighet eller kronobetjent i orten Lika så gerna kunde man hafva skrifvit: Eao gesäl får icke under resan tigga sig till mat eller herberge icke på rågot sätt besvära allmänheten, och icke elle är det honom tillåtet, att under sin vandring medels arbete, om han derom anlitas, tillfredsställa dagen: mest trängande behof. Jag vill gerna tro, att författ Dingens andemening icke är sådan, ehuru, om der tydes efter bokstafven, resultaterne icke kunna blifvå annorlunda; om man t. ex. antager, att gesäller, son tillhöra Skräddare-, Skomakare-, Snickare-, MålareVagnmakare-, Smeds-, m. fl. yrken, som öfverall kunna vara behöfliga, lätteligen skulle kunna unde: resor i landet genom arbete, då de derom anmodas skaffa sig nödtorftigt uppehälle, om ej denna S, son ålägger att minst en månad qvarstadna i arbete, före funnes. Jag får således vördsamt föreslå, att 14 må fi denna lydelse: Om under vägen till den ort, hvar passet lyder, gesällen finner tillfälle till arbete, fö längre eller kortare tid, är honom ej förbudet att, fö emottagandet deraf, inställa eller uppebålla sig pi resan. Slutligen anhåller jag, att de böter, som enligt 44 och 42 SS kunna utferdras af resande gesäller, mi enligt 45 tillfalla endast kronan.