Aftonbladet – 5 september 1844, sida 3

är denna kildning. sådan, att den qvelificerar assar af nationen till politiska bestyr? Efter min tanka ä! det oförenligt med: ett rent fosterländskt sinne att med sådana -händelser för ögoner, vilja påtvinga få derneslandet sådana institutioner, med hvilka intet land varit lyckligt och gecom hvilka hvarje bedragare i samhället får en större lättnad att tillnarra sig ei ipflytande, som skall göra all styrelse omöjlig. Visserligen har jag bört sägas, att på allmänna val böra alla folkförsamlingar vara bygda, om de skola ega folkets förtroende och sympathier. Om denna förutsättving är välgrundad, så äro folkets sympathier föga afundsvärda, ty en profbit på oberoendet hos en sammansättning genom val hafva vi oss nära; och är det väl mårga år förflutna sedan man såg uppviglare från gatan intränga i en sådan församling och leda besluten, och många chrior blifva upplästa af tjenstcmännen. emedan stylen var obekant för sjelfva talaren. Hafva dessa skandaler upphört? Jag frågar dem, som haft nog oblyghet för att förklara desse män såsom de ende sjelfständiga representanter ai svenska folket. Jag frågar dem af detta stånd, som i sina tidningsblad utfarit i skymfeliga tillmälen mot riddarhuset, om det är sannt att alla tider och alla samhällen hafva haft deras vanbörding, som för penningar eller folkgunst sålt de sinas ära, och om icke till vår tids konventionsmynt äfven hörer prenumerationssedlar. Att en konstitutionell konungamakt icke kan bestå i bredd med en Representation, som icke eger ett återhållande element, ser man snart sagdt i hvarje sida af historien, och hvar finnes ett sådant element i det nya förslaget? Det behöfs ej, säger mången, ty bar Regenten fullt förtroende för folket och kastar sig i deras armar, så skall allt gå bra. En vacker tanka i sanning, men föga tillämplig i våra dagar, ty så länge en tidningsskrifvare af obepröfvad redligbet har folkets öra, är denna lyckliga tid icke inne eller vill man kanske att Konungen, i bredd med tidshjeltarne, skall genom smicker åt deras opinioner söka en efemerisk hyllning? Nej, mine Herrar! sådana .smygvägar äro ensamt värdige dagens krypskyttar; ty rätt och sanning är kungsvägen till Svenska folkets kärlek. Hade jag icke i sjelfva saken fattat en öfvertygelse, så hade jag måhända, lika med många andra, låtit hänföra mig af den målning öfver de gyldene dagar, som med den nya Bepresentationen skulle uppblomstra öfver Sverige; men i bakgrunden ligger smädelsen och lögnen, och hvad ärligt menande med mitt fosterlands väl kan jag väl vänta af dessa foster af Aftonbladslitteraruren? Har icke snart sagdt i hvarje Irad, som skrifvits eller talats till beröm för det nya I förslaget, varit inflätad en smädelse eller osanning mot en af hela Europa aktad monark? Och likväl har Sverige stora förbindelser till dehne Konung. Ett sådant uppförande hos dem, som säga sig föra folkets talan, måste drega i tvifvel renheten i afsigterna? Och detta tvifvel blifver visshet då man besinnar, att R. 0. A., ett af Konungamaktens starkaste stöd, varit offer för samma taktik. Häraf synes det klart, att man vill bortnöta den vördnad, Svea folk alltid hyst för dess Konuog, för att vänja det vid att styras en Konung företan, ty I män af det liberala yrket, I viljen — på pöbelns axlar triumfera öfver det fallna konungadömet. Det är en bedröflig sanning, alt nationerna aldrig i det förflutna taga en ledning för det kommande, och kunde de, som yra i den näftiga nyketsfebern, väl brännas af ben liten tids anarkiv, blott den botade sig sjelf; men, mine Herrar, Sveriges politiska läge är sådant, att vi kunna hemta varning ur ett annat lands historia, — och ihvem botade anarkien i detta hand? Att Sverige., ika med andra länder, har behof af förbättringar i tila genrer, och äfven i dess representation kan icke bestridas, men att denna sednare är så ohjelpligt usel, att hon måste helt ech hållet omskapas, är ängu obevist; ty uti smädelse och skrik ligga inga bevis, om äfven man derigenom lyckats bilda en så kallad opinien. Sädana opinionsyttrin-: gar, utan anöra skäl för sig än blotta viljan, om än aldrig så långt utsträckta, bör lagstiftaren icke lyssna till, ty svaghet hos makten är ett säkert steg till upp-. lösning, och svaghet vore det, ja! en oförlåtlig SVvaghet, att dagtinga med en opinerarde hop, öfver hvars omdöme några revclutionära tidningar tagit ledningen. Svenska folket, öfverlemnadt åt sig sjelf, är måhända det zedligaste och mest sansade, men lika med andra nationer delar det begäret att lyssna till uppviglares -erd, och ju kraftigare dessa slå handen på hjertat, för att bedyra deras egen ärlighet, och ju fräckare de angripa andras heder, desto säkrare äro de att vinne förtroende. Denna enfald är vårt slägtes arf från skapelsen, och vidhänger hvar och en i den mån han står tillbaka i bildning. En klok lagstiftare bör alltså se till, att vid medgilfvande af rätt till potiska värf gränsen för ett moraliskt eberoende så litet som möjligt måtte öfverskridas. Inom denna gräns bar man icke aktat nödigt ställa den nya Representationen., elier rättare, det öfverensstämde icke med de liberala -speku!ationerne, att få en sjelfständig folkförsamling; ty då were domagogernes tid ute. Men deremot, blefve detta förslag antaget, så skulle, som jag förut nämnt, intriger och korruption, äfven nom Sverige stiga till sin höjd; och för att kunna 1trätta något måste Regenten begagna samma låga 1tvägar, samt berodde det då på den, som bäst förstod att lura sitt folk, att styra landet. Vådan för Sveriges politiska sjelfständighet, af att ör vidt utsträcka inflytandet hos folkledarne, har jag redan antydt, ech är en sådan fåra alltför nära för Itt jag icke skulle göra en påminnelse om den välvända politik, som tillegnar sig sådane ledare, för att ned deras uppviglingar till ordning öppna vägen för Itländsk ärelystnad. Serskildt vänder jag mig till de Terrar och mäp, som i öfvertygelsen om det nya örslagets förträfflighet, gifvit styrka åt dessa politiska ikingar; jag beder dem noga besinna, att fåltet en ång vunnet blir redlighetens graf, ty mensklighetens istoria bevittnar att öfvermakten oftast legat hos den lasinnade, emedan hans verksamhet är större och ans val af medel begränsas ej af en tillbakahållande ittskänsla. Mine Herrar! Sveriges Adel representerar Sveriges minnen, och red dess store Konungars bedrifter äro Edra namn förlifvade. Det stöd I städse varit för Carlar och ustafver, viljen J väl ej undandraga Oscars thron. Ua nles böna . NN MA ch