Aftonbladet – 2 september 1844, sida 3

Sverige, så vida, att han ansett oss böra öfvergifva linieskeppen såsom för oviga och kostsamma, samt i stället bygga ångfartyg af jern, försedda med bombkanoner; utmönstra kanonjollarne, såsom för små, förse kanonsluparre, derest de skola bibehållas, med svårare bestyckning, till skärgårdsförsvaret lämpa ångfartygsbogseripg och bygga flytande batterier af jern. Dessa herr Hjelms förslag hafva blifvit mycket olika bedömda. Så vida likväl krigsvetenskapsakademiens fråga endast afser bestämmande af santnoikhetenn, kan man väl icke neka att en stor del af herr H:s supposition har mycket för sig. Det är nemligen i och för sig sjelf naturligt, att sedan ett medel erbjudit sig att göra ett fartygs fortkomst oberoende af en så föränderlig motor, som vinden, så skall den militära navigationen nödvändigt sträfva att sätta sg i besittning af detta medel; och då man nu derjemte ser, huru de stora sjömakterna, Eagland, Frankrike och Förenta staterna redan täfla med och liksom öfverbjuda hvarandra i utvecklandet af nämnde medel genom byggandet a stora och kostbara krigsångfartyg, så kan man ej heller tvifla, att de slutligen skola lyckas och, emedan de äro tongivande i fråga om sjöförsvaret, gifva detta en förändrad form hos alla nationer, som nödgas underhålla ett sådant försvar. Ett dylikt räsonnemang kan vidare användas på bruket af bombkanonen, enär man ser huru de stora sjömakterna mest eftersträfva att kunna genom absolut förödande skott på långa afstånd beskjuta och derigenom förstöra hvarandras flottor, utan det äfventyr och den manspillan som det gamla krigssättet med sina jernorkaner och äntringar medför. Bambkanonen tycks dessutom vara en tillhörighet till krigsångfartyget, hvilket ännu har och länge torde behålla en ganska förklarlig skygghet för strid på nära båll. Slutligen har det äfven mycken sannolikhet för sig att. jernet skall uttränga trävirket i skeppsbyggnadskonsten, väl icke helt och hållet (ty jern och trä hafva hvar för sig sina besynnerliga förmåner och ingendera kan vid ala tillfällen ersätta den andra), men sannolikt ändock så vida att det bufvudsakliga byggnadsämnet för fartyg blir jern; man kan för denna slutsats, på samma sätt som för de föregående, hemta stöd deraf, att de större sjöfartägande nationerna redan antagit sig denna förändring, i det de på ovanligt kort tid bragt till betydlig utveckling den först för få år sedan utkomna ideen att bygga fartyg af jern för den större sjöfarten. Öfvergår man åter till slutföljden och tillämpningen af denna sannolikhet, så händer, som vanligt vid dylika öfvergångar, att meningarne dela sig, och det så mycket hellre, som här två stora hufvudproblemer återstå olöste. Det ena är ångfartygens inrättning, för att tjena till krigsbruk och uttränga de nu brukliga seglande fartygen, det andra, huru det nya sjöförsvaret skall lämpas för vårt land och här införas. Vore det förra problemet löst, så torde lösningen af det sednare ej blifva så svår, ty det är väl temligen afgjordt,! att vi hädanefter som hittills icke kunna umbära ett sjöförsvar, samt att detta då måste vara af hufvudsakligen samma art som andra nationers och endast modifieradt af vår bslägenhet och våra tillgångar. Mea det förra problemet är icke löst; de stora nationerna experimentera nu som bäst dermed; den bäst lyckade af deras byggnader lärer vara Förenta Staternas ångfartyg Princeton, om hvilket man dock vet föga mer, än att det seglat — om engelska passagerarefartyget Great Western, samt att det har sitt ångmachineri och sitt drifbjul helt och hållet under vattenlinien, och kan fortskaffas både genom segeloch ångkraft. Eogland låter försöksvis bygga det ena krigsångfartyget olikt det andra, och i Frankike anmärkes det som ett stort fel, att man byggt flera ångfartyg af samma konstruktion och derigenom kommit till det resultat, att mer än vå tredjedelar af flottans ångfartyg äro till egentigt krigsbruk oanvändbara, och till och med klena såsom transportfartyg. Att man ännu experimenterar är således påtagligt, och att ingen änuu vet hur det krigsångfartyg ser ut, som blir en någorlunda stående modell för sådana i framtiden; är klart äfven för den som ej är konstrukör; man behöfver nemligen blott betrakta att man hvarken i Nordamerika, England eller Frankrike ännu funnit sig tillfredsställd af någon hitills försökt konstruktion, och derjamte erinra sig hur uppfinningsgåfvan, en gång riktad på ett visst föremål, merendels slutligen öfverraskar med nåson enkel och förut knappt anad konstruktion, som sedan för lång tid bibehåller sig. Det är detta, man anser herr kommendörkaptenen Hjelm cke hafva tillfullo besinnat, då han redan för två ir sedan velat efter förhanden varande sannolikheter arrangera ett ångfartygssjöförsvar för Sverse och tillika i prospekterna dertill anticiperat bå uppfinningar, som icke ännu bekräftat sig eler som till och med vederlagt sig. Man måste likväl medgifva, att herr Hjelm icke på något ställe i sin skrift uttryckligen sagt, att tiden nu ir inne att utföra alla de förändringar han föreslagit; på sin höjd kan man tillägga honom den snskan, att vi Svenskar ock måtte deltaga i de utomands pågående experimenterna. Men äfven detta är n ganska ömtålig punkt. Det tyckes för oss vara en fgjord fördel att låta utlänningen bestå kostnaden: ör försöken och vänta tills de något stadgat sig. Vi hafva byggt fyra fartyg för örlossmarinen, Olin, Gylfe, Thor och — för postverkets pengar — Nordstjernan. En million är säkert nedlagd i PP ro LE Lo an ji ESS KJ