Aftonbladet – 30 augusti 1844, sida 2

brunnar, hvarur rödt och hvitt vin flödade åt den törstiga allmänheten. Se der några partier af den urgamla kröningsseden, alla olämpliga och utan betydelse för vår tid, då man föreställer sig konungar vara till för annat ändamål, än att matas, och då ingenting gratis, utan endast genom arbete och omtanka erhålles, då penningar ej utströs åt en roflysten hop af nådehjon, utan då de lemnas ur hand i hand, såsom god betalning för godt arbete. Allraminst borde en så låg djurisk förrättning, som att äta och dricka, såsom något väsendtligt höra. till ceremonielet. Det hafver sig minsann icke så lätt att i våra dagar läåmpa ceremonierna i enlighet med tidens fordran, så att hvarje yttre tecken har en inre, icke låg, utan högre betydelse, och en öfverceremonimästares plats blifver icke så lått att fylla, så framt ceremonierna skola göras till aliegoriska uttryck af den anda, som lefver i tiden. Vid diskussionen rörande den underdåniga adressen till Kongl. Maj:t med begäran om kröning, yrkade en och annan, att deruti den mening skulle uttryckas, att så ringa utgifter som möjligt dervid måtte äga rum. Denna mening kuilvoterades af majoriteten, af den grund, att den ej vore behöflig, i anseende tili konungens redan kända böjelse för sparsamhet med allmänna medel. Men just i den händelse, att konungen, som man har anledning att hoppas, vill undvika al: öfverflödig lyx vid kröningen, vore det af stor vigt, att han inom represeutationens majoritet egde ett stöd och en giltig undskyllan, tör et så nymodigt afvikande ifrån urgamla sedvänjor, emot allt det missnöje, som troligen skall uppstå såväl hos den skådelystna tanklösa massan, som väntat sig ett grannare spektakel, äfvensom hos den fåfänga, lika tanketoma hop, som gått miste om ett så efterlängtadt tillfälle att få visa sin betydenhet och sin granna utstyrsel i en procession. I detta blads följetong finnes införd en berät-telse om en svensk kröningsceremoni för 423 år sedan, der vi se det urgamla bruket och den riktiza pompen och ståten hafva blifvit iakttagen, så vidt det med svenska tillgångar och utan kurfurstar låtit sig göra. Huru litet sådana ceremonier i sjelfva verket betyda, och huru de ofta användas såsom ett hån mot det jordiska och en hädelse mot det biamelska majestätet, visar sig i denna anförda berättelse om Utrice Eleonore kröning. Elter kröningen uppläste en biskop från altaret en bön till Gud, att han ville öfver drottningen utgjuta sin kraft, att Hon, Uirica Eleönora, måtte svenska folket med råd Ijelpa och med lycka och seger beskydda. Är detia icke att håna en regent, som, för att vinna kronans glans, nyligen afssgt sig nästan all kunglig makt, hvars hela politiska betydelse utgjorde tveone röster i rådkammaren, och bvars kungliga vilja således vid hvarje tillfälle kunde af tvenne moisträfvige aristokrater paralyseras. Ar det icke ett hån, att af en sådan regent utbedja sig nådig hjelp och kraftigt beskydd, och är det icke eit sroft miss-bruk af det helig2, ett gäckeri både med Gud och folket, att läsa sådane okristliga böner i Guds hus och inför Guds församling?