Aftonbladet – 30 augusti 1844, sida 2

hungrande massan, och genom allmosor och skådespel tvingades de privilegierade klasserna att köpa sig en fred, som eljest aldrig hade kunnat tillvägabringas emellan öfverflödet och nöden, emellan den frie och slafven, emellan förtryckaren och den förtryckte. Tiderna hafva förändrat sig. Kristendomen bar så småningom under seklernas lopp gifvit verlden ett annat utseende. De slafviska massorna, som måste lugnas och förnöjas, samt briogas till glömska af hungern och eländet, medelst oftast blodiga skådespel, fionas ej mer. Sambällena fortfara dock, att med sig framslipa ett stort antal fattigbjon, och de tvänne stridigheterna, den största lyx och den yttersta fattigdom, kunna endast ega bestånd bredvid hvarandra genom hörsammande af de fattigas rop på bröd, eller genom fattigtaxorna, ja, länder finnas, t. ex. England, der de båda ytterligheterna äro så skarpt motsatta hvarandra, att utan de ständigt höjda fattigtaxorna skulle proletärerna falla öfver och plundra de privilegierade. Det är kristendomens och den på densamma stödda statskonstens stora uppgift, att så organisera arbetet. att fattigtaxorna ej mer må komma i fråga för alla dem, som ej genom ålder och sjukdom äro urståndsatte att arbeta. Mot skådespelens fortfarande har deremot det religiösa sinnet ingenting att anmärka, blott de lämpa sig efter tidens bildning och en förädlad smaks fordringar. Några frispektakler i fornromersk mening finnas nu ej mer för de fattiga klasserna. Såsom sådane qvarstå endast ceremonierna vid allmänna högtidligheter. Det är vid dylika tillfällen de högt uppsattes fåfänga kan draga parti af massans nyfikenhet, det är då de förra få visa sig i all sin granna utstyrsel för den gapande, beundrande hopen. Man missunne ej någondera af parterna en så oskyldig förnöjelse. Det ligger något barnsligt, något menlöst i allt detta, och man måste medgifva, att en riktigt grannt utstyrd gubbe, t. ex. en af vår tids kommendörer, kan kommendera fram löjet äfven på det allvarsammaste ansigte. Uti förslaget till den underdåniga adressen hade man mindre välbetänkt låtit inflyta: efter urgammalt bruk. Detta uttryck bar Expeditionsutskottet visligen bortkorrigerat. Huru litet de urgamla bruken öfverensstämma med våra tiders fordran af flärdlöshet och allvar, samt buru litet de passa för våra tillgångar, finnes lätt, då man läser beskrifningarne om fordna tiders högtidligheter af detta slag. De urgamla bruken torde dock i många stycken ej vara att alldeles förkasta. Då kröningen, såsom en religiös ceremoni, sker i kyrkan och vid altaret, med prelater till officianter, så torde det judiska, af Mose stadgade bruket finnas vara i fullkomlig öfverensstämmelse med vår civilisations fordringar, nemligen, att den prest, på hvars kropp någon vank var, ej fick nalkas Herrans altare, eller ohelga belgedomen. Hvad Moses menar med vank finres uppräknadt i 3 Moseboks 214: 417—235. Då således kröningsceremonien ej lärer kunna undvikas, så återstår för dem, som ogilla adressen derom, ej annat, än att tålmodigt rangera sig, antingen !bland de åskådade eller bland åskådarne, med den önskan, att affiren måtte aflöpa med så ringa kostnad och så stor enkelhet, som med sakens vigt kan förenas. De gamla kröningsceremonierna hafva till en stor del redan blifvit dels förändrade ), dels afskaffade, och tåla en ännu ytterligare reduktion, såsom saknande motsvarigheter i verkligheten af det de skola beteckna. Sålunda hörde det till ceremonielet vid de tyska kejsarnes kröningar, som vanligast skedde i Frankfur! am Main, att kurfursten af Sachsen, såsom riksmarskalk, red upp uti en framför rådbuset upplaggd hög med hbafre, så att hafran räckte bästenr upp till buker, fyllde derpå ett mitt af silfver med hafra, afströk rågan med ett silfverstrykmått, hvarpå han uthällde bafran och gaf måttet till rik: qvartermästaren. Kurlursten af Pfalz, såsom öfverste-förskärare, red fram till den framför rådbuset placerade stekta och med bare späckade kröningsoxen, skar ett stycke af densamma och förde detta på ett silfverfat till kejsaren. På samma sätt måste konungen af Böhmen, såsom ötverste-munskänk, hemta en bägare vin åt kejsaren. Kurlursten af Braunschweig-Läseburg, såsom riksskattmästare, red ut ibland folket och utströdde kröningspengar ur tvenne pungar, den ena innehållande guld-, den andra silfvermynt. Hafran och kröningsoxen lemnades sedan till pris åt folket. På torget voro anbragte tvenne spring) En vigtig förändring i kröningsceremonien vidtogs vid den första konungens af Preussen kröning år 4701, då icke landets högste prelat, utan konungen sjelf satte kronan först på sig, och sedan på drottpingen. På samma sätt gjorde Napoleon vid sin år 4804 i Notredamekyrkan i Paris fullbordade kröning, vid hvilken påfven förrättade de öfriga ceremanlerna.