Aftonbladet – 29 augusti 1844, sida 1

DIAMANT-OGAT). NOVELB AF LUDMILLA ROSE. IX. Likasom föregående dagens morgon, då Maric war med ångest väntad, sutto nu be2ge systrarns bedröfvade i skuggan af den åldriga linden. Fru Tabring var försänkt i djupt eftersinnande, och Margretha hade ihopknäppt händernå, som till bön, och blickada med oro utefter vägen. — Ack! suckade hon, aftonen nalkas och min man är äpvu icke återkommen. — Var tilig, sade systren; du vet ju hvad äfventyrligt, han i eftermiddag haft att uträtta. — Det är just det, som gör mig så ängslig. — Store Gud! om borgmästaren, förtörnad öfver hans djerfhet, till och med låtit föra honom i fängelse, — Dock, tyst! en vagn kommer! jag hör det tydligare, den kommer närmare — ja, det är kan; mer, himmel! min man är icke ensam; två herrar äro med honom. — Ack! stå mig bi — den ene är herr borgmästarenr. Så yttrade sig Margretha, utan att gilva akt på systren, hvilken, blek som ett lik, knappt förmådde uppstig2. Fader Peter skyndade nu glädtigt fram. — Se, högtärade herre, denna är min goda hustru, och denna min kära svägerska, som uppfostrat Marie och lärt henne så mycket, som jsg berättat. Men hvad fattas er, högädle herre? Ni är hvit som krita och betraktar herne, som såge ni ett spöke. — Allsmäktige! ropade borgmästaren, är det icke fantasiens bländverk? Marie, är det verkligen du, som jag efter tjuguåtta år återfionor ? Tala, alt jag af den kära rösten må blifva öfvertygad, alt jag ännu en gång på Jorden fått se dig. Darrande och med möda kunde fru Lahring ) Se A. B. Ag 425, 186, 188. 189, 190, 193, 494, 495, och 198.