Aftonbladet – 28 augusti 1844, sida 1

Lär mig sorg och qval fördraga, Vid din blick, så mild — så god! Lär mig lida — allt försaka, Utan r, — utan klagan, Barnsligt from — med tålamod! Marie, hvilande det sköna hufvudet mot harpan, återtog slutorden, som tycktes lifligt tala till henne: Lär mig lida — allt försaka, Utan tårar — utan klagan, Barnsligt from, — med tålamod. Ja, lär mig detta — och att utplåna den bild och den känsla, som aldrig bordt få inrymme i min själ., — Nu hörde hon steg i närheten och sitt namn sakta nämnas. Rädd steg hon upp och såg dit, hvarifrån rösten kom. Då delada sig lölhäcken — och framför henne stod Fredrik van Milten. Hon ville fly, men förmådde det icke, — horn ville tala, men rösten dog på de darrande läpparne och harpan föll ljudande till marken. — Marie, sade Fredrik i bjertlig, djupt rörd ton och fattade flickans hvita hand, hvarföre wil du fly bort? Hvarföre fly mig? Har jag fela emot dig? — — Ack, Gud! nej — j3g vet intet, — jag är så förvirrad, sade hon med svälfvande röst och sökte återdraga sin hand. — Blif qvar, goda Marie! bad Fredrik; gå icke ifrån mig. — Förlåt, jag kan och bör icke stadna, sade hon ängsliz; men jag vill hemta min mor. — Nej Marie, jag söker dig ensam — dig al lena; jag bar så mycket — 0, så mycket att säg: dig; och ännu fastare slöt han hennes hand isin