serna och att bans far gifvit sitt välsignande biall till deras förening. ? Marie börde, men kunde ej fatta annat, än det enda, som han måste ofta upprepa, ätt han älskar henne och att hon vågar älska honom tillhaka. Allt annat gick för henne för!oradt. Ack, ir det verkligt — skall jag ej mer gråta? fråsade hon oupphörligt och, njutande en namnlös saligbet af hans försäkringar. härom, kunde bon ej nog ofta få höra dem. Hinryckt blickade Marie mot himlen, på hvilken nu. den klara. stjernan lyste, som bon nyss förut anropat att lära henne tålamod. Se ner på mig; du vänliga, och skåda huru outsägligt lycklig jag är! — Ja, sade Fredrik, milda aftonstjerna, var ett vittne till tvenne rena njertans saliga, eviga förbund! Och innerligt -omslöt.: handen sköna flickan, som blygsamt öfveriåtande sjönk till hans bjerta. (Forts. följer.) ) ——LKRETTTINER A — Det är en känd sak, att Engelsmän, som resa utomlands för att samla konvstsaker att pryda siDa egendomar med, stundom icke låta af något slags konsiderationer afbålla sig från att tillredsställa sin lystnad. Eit nytt bevis härpå lemnar följande händelse, som tilldragit sig i närheten af Koblenz. I en landtkyrka funnos två bildhuggarearbeten från tolfte århundradet. . Kyrkoherden i församlingen sålde det ena af dessa, föreställande jungfru Maria, åt en resande Engelsman för 40 Rdr Bko och lät det om natten, utan sockneboernas vetskap, föras direkte till England, så att det ickelyckades de eftersättande bönderne att upphinna det jemte köparen. Förbittringen häröver är så stor, att numera ingen af den vid kyrkan belägna byng invånare bivistar gudstjensten.