Aftonbladet – 28 augusti 1844, sida 1

o, Marie, är du kanske ond på mig, för det jag oskyldigt lyssnat på din sång, — att jag i din smärta funnit min högsta salighet? Vredgas du derföre, du hulda väsende? — Jog förstår er icke, svarade hon, och rose2röda färgade sig li!ljekinderna. — Ack, Marie, — huru skön är du! ropade den hänyckte och tryckte sina brännande läppar på hennes alsbasterpanna. Då vände hon sig häftigt bort, och sade förtrytsamt och allvarligt: Ni bör ej förolämpa den eusamma; sådane ord måste ni spara åt er brud. — Jag bar ingen brud, älskade Marie, yttrade Fredrik, och såg henne rätt innerligt och ärligt i ansigtet; ty om jag bade det, skulle mina ögon evigt undvikit att se dig. — Huru? skall ni icke gifta er? Är ni fri? ropade kon utom sig. — Ja, jag är fri. Dock nej, — jag är det inte — j2g är fängslad, ty jag älskar, — älskar dig, Marie, innerligt, outsägligt — och hvem fattar min salighet! jag vågar kalla diz min, evigt min, min maka, mitt allt, — om du, engel, samtycker och vill göra miz lycklig; att jag vågar boppas, säger mig dina ögon, fastän du tiger. — O, Marie, dyrkade Marie, skänk mig lifvets högsta fröjd — säg att du älskar mig! Nu sjönk den mägtigt skakade flickan half medvetslös i bans armar, en lätt vanmskt omslöjade hennes sinnen och då hon, väckt af han kyssar, öppnade ögonen, sade hon sakta: Jag dröm. Imer så skönt; ack, väck mig icke. . Men snar öfvertygade ban den hulda, att deras lycka ickt var någon dröm; han berättade en del af händel