2 lansprakT i Jag. Det är som jag sagt många. (fortfarande J En kraftfull konung gaf nyligen kungligheten si! tillbörliga anseende. ;) Kamreraren. Jaha, det är ganska bra; men ha tej kungligheten ännu sitt tillbörliga snseende, el a I ler är kärlek ej något för mer än rätt och slät anseende. En borgmästare i en småstad behö -I ver uppehålla sitt tillbörliga anseende; men ko .Jnungen, fosterlandet och min hustru måste ja I jälska, eller också söka boskillnad. När man äl s skar fäderneslandet, älskar man äfven konungen lemedan deras ära och lycka är densamme. Bro Ibör derföre u:esluta det der tillbörliga anseende -Idet låter så dumt. Jag (stött). Mina biste farbror, jag måste änn: Jen gång upprepa, att jag ej besvarar inkast, jag ä I här blott för att tala. I Kamreraren. Jaså, nu mins jag; bara för at -Itala. Bror talar blott för att tala. ) Jag. Hvarje fosterlandets sansade vän (alla när I varande stego upp, för att taga åt sig piken) gör Isin skyldighet (alla nedsätta sig vid dessa ord oci lägga armarna i kors). Vi böre göra som vår: prester, desse vetenskapsmän, våra lärare och I vårdare. Kamreraren. Apropos, har bror läst en liter lärorik bok, författad af en sådan vetenskapsman S. M. adjunkten Åkerlund? Jag. Låt mig tala. Kamreraren. Nej, bror, blott några ord: Boker är tryckt 18414 i Fablun, hos Huldberg. Jag nämner detta, på det att bror ej skall tro att det är någon typografisk märkvärdighet från 4Z00:talet Bakens titel är: Annu ett af tidens många tecken. En sann nyligen timad händelse, alla väckts till allvarlig påminnelse, alla troende till uppmuntran och otrores barn till varning, med förberedande inledning och upplysande anmärkningar af P. A. Akerlund.n Den nyligen timade händelsen är, att en bonde från Delsbo, som supit och lefvat ogudaktigt, på en gång låtit bli att supa och blifvit lisore. Magen kom i oordning på karlen och han fick så kallad fyllkoller. Men P. A. Akerlund påstår, alt denna sjukdom är en gudomlig uppenbarelse, och berättar, under grymma hotelser mot de otrogne, huru den försupne boaden fick fara ned tll helfvetet och se åtskilligt otyg, som det vanligen händer fyllhundar, som blifva sjuka af en plötslig nykterhet. Jag. Nåb, hvad hör det till saken? Kamreraren. Jo, ser bror, jag ville endast berätta bror, hvar bror får reda på en af desse andlige veteaskapsmär, som bror nimnde pvåra lärare och vårdaren. Det är en upptäckt, att Fyllkoller är en himmel:k gåfva, kommen ofvanefter från ljusets fader. Vi enfaldige, som ej äro vetenskapsmän, hafva förut trott, att den kom ur bränvinsflaskan, och det är också troligt. Bor vet, att man bör förlika opinionerna så mycket zom möjligt, och det skulle således ej vara oskäligt att påstå, att en menniska ej kan bli riktigt pväckt, utan att först supa sig full några dussin gånger. Det är förunderligt, hvad det der bränvinet förmår uppväcka den andliga krafter. J:g. Men hvad hör det hit? Jag menade med pvetenskapsmän icke adjunkterne och det lägre presterskapet. Kamreraren. Jaså, då gjorde jag ett misstag; ty då bror talade om vetenskapsmän, som voro lärare och vårdaren, trodde jag att bror menade de som märde och vårdaden folkets religiösa uppfostran, och som detta sker i nio pastorater af 0 genom det ligre presterskapet, nemlgen aduckter och komministrar, trodde jag att bror nenade dem. Bror menade således endast pastoerne. Men bror skall veta, att Fyllkolleruppenvarelseboken är på sätt och vis dedicerad till eriebiskopen, ör att visan, säger författaren, pi vad punkt han har honomw Etter vår enlalliga mening borde den punkten snart bli dårhuet, om ej erkebiskopen gripes af sanningens ord. Jag (ond). Fir jag fortfara? Kamrerarcn. Ja, kära bror, tala bror. Jag. Partierna sleto: för ett århundrade sedan mm makten. Kamreraren. Ja, så hinder det ja nu också. Partierna vilja slita till sig makten och lemna .onung och folk utan all makt. Jag. Förlåt mig, farbror; nationen är icke nu om förr en nation, utan ett parti — förstår farror, nationen är ett parti och de fordna partiera hafva åtagit sig alt vara nation. Kamreraren. Jaså, nu förstår jag. Nationen är tt parti och partiet en nation. Åh, det är klart om dagen. Bror har en egen gåfva att göra allng klart; det der har jag aldrig tänkt på förut. ortfar. Jag. Nej, farbror, jag inser, att jag ej får tela II punkt. Jag får således fråga sällskapet Foerlandets sansade vänner, om ej kamreraren bör teslutas. Han har sin egen åsigt af allting, han uiljer sig från oss, som tänka en för alla och alla r en. Jag påstår, att kamreraren bör afligenas. Min framställning mottogs med acklamation och an ropade: ut med kemreraren! ban tänker sjelf. Sedan kamreraren gått, började jag ånyo: Tiden r rubbat sina stöds, och nu motsade mig ingen. P. P. TLANDSORTE-NYHETIOR. Mariestad den 47 Auzusti. Under loppet at stlidet år hafva hos Koaungens befallningshafvande tä lminnnnA 2: I kiifvit afoiarda öl föllamda ansatt oa fas