e konsistorium, p. b. som åhörare, och ej vore a mantalsoch skattskrifven i Heimskringlas panna, vilja vara Grönländare, och framför allt Anngekoks i Grönland. Det finnes nemligen ingen-Iting lättare, än att moralisera andra och att få t uppenbarelser; hvem kan ej tugga fradga, om man -Itar en bit kalmusrot i munnen? och hvarföre kan man ej säga, att man har uppenbarelser ofvanifrån? Med ett ord, det skulle vara skönt om jag vore en Angekoks Men då ödet har hindrat mig derifrån, är ej annan utväg, än att t) söka nedtrycka den verldsliga fördomen, det syn-Idiga begäret efter snöda kunskaper, som bemäk-) tigat sig folket, och på detta sätt, utan att sjelf behöfva stiga i kunskep, likväl komma på en reI latift högre ståndpunkt genom att nedsänka alla J andra. I För detta ändamål har jag stiftat en klubb, ett I kotteri, en liten opposition mot tiden; liten måste Iden bli, ty många ville ej gå in på saken; men I den är naggande god,. Milt sätt att gå till väga är så enkelt, alt det förundrar mig att det ej begagnas alltid. Jag uppfinner nemligen för hvarje person serskildt någon öm punkt, något enskildt intresse, och hur jag sedan vrider och vänder, så inbillar jag den utsedda offerbocken, att tiden, den nya tiden, precist skall anfalla den der svaga punkten och förstöra det der enskilda intresset. Ea bland mina vänner, en gammal beskedlig man, som tagit sig en ung hustru och som har åtskilligt att fundera om en löjtnant som helsar på i huset, var förbålt liberal al sig; han verkligen förskräckte mig; men hvad gjorde jag? Jo, en vacker dag, då han utgöt sin galla öfver konservatismen, passade jag på och sade: Bror måtte sympatisera öfvermåttan väl med löjtnanten; brors tankar äro precist hans, kanske till och med bror är ännu liberalare än han. — Jag?I utropade mannen; pär jag af samma tanka som den slyngeln; tror han att jag är liberal! nej, bror, jag kan ej tåla de der Liberala idgerna; jag är af brors tanka. Sålunda blef han en af mina. Till en rik godsegare, som ver känd att gå illa åt siaa bönder, sade j-g: den nya tiden vill ha ett bondregimente, det skulle bli högst glädjande f3r herrn att få riksdagsmän och Jlagstiftare från Teklösa byn, — Skola de stifta lag, ropade karlen, jag skall lära packet annat än att stiftal. lagar... Han var min. Till en bonde, som blifvit pliktfälld för otillå-) ten bränvinsbränning, sade jag: Pass på, det blir ; en bra förändring då det blir allmänna val, —) Ja visst,, yttrade den goda mannen. pJa, det blir det,, sade jag; y säkert är att man då får)) bondeståndet rep-esenteradt af dem som ega mesta inflytandet, nemligen länsmännen,. — Länsmännen — hva sx? nej f-n heller, det bör intelt bli allmänna val, för si vår kanalje tog min pan-)) na i fjon. Boaden var således min. G Isom ett dussin familjer, der frun regerade f mannen, vände jag mig åt kjortelsidan och be-t rättade frun i huset, att den nya tiden med den J der kättaren Almqvist i spetsen ville införa mång-X sifte. Till all lycka hade ingen läst den der det;år-an-litteraturenn, så att jag kunde ljuga en smula. ! pUånggiftel utropade fruarne; nej, Gud bevarak ossl Några dagar derefter kommo samtlige männen, den ene efter den andre, tryckte mia hand berättat allt; den nya tiden vill ålägga oss att ha våra svärmödrar i huset — och det är någonting asligt,. Således hade äfven det lyckats. Till alla, med ett ord, sade jag att deras enskilda förmåner skulle gå under, och öfver allt har jog lyckats på enskild väg; men har jag nåsonsång velat narra hela nationep, så har det gått k på tok. Nationen har nemiigen ett allmänt ia:resse som ej kan tillfredsställas med endast ord, och det är just detta intresse jag will motarbeta, smedan det ej är mitt enskilda; när jag således ej ? ir i stånd att väcka enskilda intressen mot det limänna, så är också min verksamhet slut. Imedlertid hade jag en vacker samling, och ls kallade dem till sammanträde. i Der bor i min gata en liten kamrerare, somjF tid förefallit mig som konservatismens mandoms naamelse. Han är liten, hopkrupen, skrynklig ti ch snål om sitt. Hans byxor äro utslitne på st ramsidan; men huru det är på de öfrige vet jaglu! cke, emedan jag, som stiftare af ett konservatiftsk örbund, t:git som princip att ej se någon sak !fö ån mer än en sida; han nyttjar stålknappar i icken och benknapp på sitt spansktrör samt bär!m fickan ett gammelt silfverur med romerska ffror, en så kallad rofva, på minnen och på ra rikp. Jag inkallade bonom i sällskapet, utan att vidöra något enskildt intresse; ty jag tänkte: dea m så konserverar sina byxor, sin frack, span:ktiret och rofvan, måtte väl äfven vilja konserera allt annat utslitet och tillbuckladt. Sällskspet samlades i en sal, konstituerade signä ;h erhöll namnet af ,Fosterlandets sansade vän-Jlut: ;r. Jag uppsteg på en stol och började ettsk! l, som dock många gånger blef afbrutet af min Rå le kamrer. 1 Jag började: Tiden har rubbat sina stöd! En mi 0 går genom tiden. Kamreraren. Jal det är rätt, en oro går geom tiden. Jag. Det regelband till lydnad för Guds och enniskors ordning... Kamreraren. Jal rigtigt; menniskors ordning,s I exempel stängsellörordningen; fortfar bror! Taa. Dat rasalhand ill lvdnad fn Crda Aaah I lö