Aftonbladet – 23 augusti 1844, sida 1

stället, skola försiljas och penningarne derför öf. verlemnas till fattigkassan. Fredrik ven Milten. Betty, som äfven läst fadrens bre, ropade i utbrott af högsta vrede: — Hvem kan tvinga oss att resa? — Åtminstone icke jag, sade rättsbetiex men mina ordres lyda, att fyra och ijuso icke förhindra resan, utan, om så be.äres och nödea fordrar, bjelpa till vid inpackningen; men se: dan denna tid är förliden... — Nå, hvad då, min värdaste? frågade Betty hånfallt. — Då har jag befallning att genast föra sir Foweroch miss Fuwer i stadsfängelset. Hven förmår att skildra utbrottet af det raseri, i hvilket Betty försattes af dessa ord. Som 22 retad lejoninna ville hon störta på betjenten; nen fadren fattade henne och med våld släpade henne utur salen till sitt rum, der hon, halft medvetslöst, nedsjönk på en stol. Nu föll hennes blick på brefvet, som hon ännu oöppnadt höll i handen. Hon bröt sigillet och förlofningsringen rullade på golfvet. Med stel blick läste hon: Oljur, plågoande, giftbtanderska, bargamörlerska, fly, på det du, om möjligt, här på jors en må undgå den hämnande, straffande rättvian. Den evige domaren kan du icke undflyt Vanmäktig föll hon ner; men, åter uppvaknad ned häftiga krampryckningar, rasade hon mot sig jelf, som ett vilddjur, Sir Fower tog det klokaste beslutet, och beref med ilfver sin afresa. Allt måste i största ast inpackas, för att han med dottren måtte vid nidnadstiden kunna lemna Haarlem. (Forts. följer.)