Aftonbladet – 23 augusti 1844, sida 1

— ÄN VV skyldige, och då jag fioner honom, mördar ja förrådaren. Ursinnig rusade hon bort. Om någr. miauter voro de bäfvande Negrerne samlade. All voro der, utom två. — Hvar äro de begge? frå gade bon uppsyningsmannen. — William är sjuk och G20rg hade i dag till synen öfver Christine. — Ha, alltså Georg! och såsom förlamad a vanmäktigt raseri, sjönk hon ned på soffan. For ifrån mig, skrek hon, j ballmenniskor, bort til ert arbetel Befallningen åtlyddes och hastig! skingrades de, som agnar för vinden. För första gången i sin leinad öfvergafs nu Betty af den så ofta beprisade och hittills bevarade djerfheten. Stum satt hon, försjunken i djup eftersinnande, under det fadren lopp af och an, och ofta förtviflad slog sig för pannan. — Georg, ropada han, Georg vet allt; han känrer alla förråden i mina magasiner; ban var den skickligaste och pålitligaste af mina negrer. — Georg vet allt, upprepade Beatty sakta; han stod vid Beras dödssäng och har säkert hört mer, in ban tillstått. Efter en stund fattade Betty åter mod. En tråle af förboppning insmög sig i hennes själ, — Huru? sade bon till sig sjelf, om Georg likväl ensamt borifört och flyktat med Christine ;ch Milten, liksom min far, funnit trädgårdsporen öppen och gått ut den vägen? Om all min ruktan vore en inbillning? Huru kunde jag så örneka mig sjelf? Men nu inträdde Molly förskräckt. — Ack, kära miss, det är två rättsbetjen!er i ttre rummet, hvilka önska att, i en vigtig an;elägenliet, få tala med sir Fower och hans dotter,