Aftonbladet – 21 augusti 1844, sida 2

VA 0 TP DUM OO VAR ODER PEMA MAN exklamationer, som ej sällan utgöra flygskrifter: nas väsendtliga innehåll. Som ett prof derpå med: dela vi följande stycke af sjelfva början: pHierarchien är, likasom så mycket annat, en in stitution, som uppväxt belt och hållet på hednist grund, bibehållit sig genom tidernas längd och til slut vunnit insteg inom Christna kyrkan. I Christen domens första tider fanns det ingen rangskilnad mel lan lärarne; den enes högre förtjenster om kyrkan hans dygder och hans fromhet var det enda, som: församlingens özon gaf honom företräde framför der andra. Så fortfor det, så länge Christendomen ännu var en föraktad religion, och hans bekännare en rings hop, bestående af de lägsta i folket. Men efter t:e hundrade år antog den Romerske Kejsaren Constan. tin sjelf Christendomen, och denna upphöjdes nu til stats-religion i det Romerska Kejsardömet. Från den. na tid blef Christendomen annorlunda; hans läro: förvändes; hans förkunnare undfingo rang och vär: dighet bland statens första embetsmän; de Christn: presterna inträdde i al:a det fordna hedniska prester: skapets mångfaldiga och stora företrädesrättigheter: Christna kyrkan blef en rik och mäktig statskyrka inom hvilken Hierarchien allt mer consoliderade sig Snart började man förfölja hvar och en, som aldrig så litet afvek från de satser, den så kallade renläriga (orthodoxa) kyrkan uppställt; kyrkomötet i Nic2R3 gaf det första exemplet af ett högtidligt afkunnad anathema; detta föredöme efterföljdes flitigt, och efte en tid var den Christna kyrkan delad i tvenne, der Österländska och den Vesterländska, som icke dröjde att ömsesidigt förkättra hvarandra. Den förra stoc dock alltför nära under Kejsarnes uppsigt och blef sedan Turkarne eröfrat Constantinopel, åter en eccle sia militans; den Vesterländska, styrd af kraftfull och sluga föreståndare, deremot redan här på jorder en ceclesia triumphans. Mäktigare än sina förebil der, den Romerske Pontifex Maximus eller den Ju diske Öfverstepresten, satt snart den Romerske På ven på S:t Petri stol, och Hildebrand kunde till slu förklara, att likasom naturen upplyses af två stori ljus, solen och månen, så äger ock Christendomei två stora ljus, Påfven och Kejsaren; men månen lå nar sin glans af solen, och sammalunda lånar oc Kejsaren sin makt af Påfven, Christi ståthållare p jorden. Afven till Nordens berg och dalar kom en gån; Christi lära, men icke i sin ursprungliga renhet, uta! redan starkt uppblandad med menniskofunder. Påf veväldet måste visserligen i vårt land kämpa en tid innan det förmådde vinna fast fot; men, sedan de en gång inkräktat sin terrain, utvidgades och för stärktes det alltmera. Hvad mötet i Linköping bör jat, fullbordade mötet i Skeninge; och det Svensk presterskapet var nu, efter mästarens i Rom vilja fullkomligen afsöndradt fråa det Svenska folket. Ly diga sina erkebiskopar, och biskopar, bidrogo de lägr presterna flitigt att upprätthålla Påfveväldet, att för soffa folket, att, sjelfva okunniga, qvarhålla det i o kunnighet och andelig förnedring. Medan prelatern ofta iklädde sig bjelm och harnesk, för att strida mo sina lagliga regenter och för någon utländsk furste hvilken de hoppades lätt kunna göra till en lekbåll sin hand; medan de mången gång som herrskar styrde landet och efter godtycke förfogade om det samma, understöddes deras planer nitiskt af det lägr presterskapet, som, stärkt genom sin inflytelse öfve folket, hvilken vunnits på flerfaldiga vägar, i ö:ver flöd och godan ro lefde af den bedragna hopens ar bete och möda. Christians bödelsyxa, slipad af d Svenska Prelaterna sjelfva, förberedde ändtligen et slag i saken och banade vägen till thronen för Gu staf Wasa. För hans väldiga hand föll den Romer ska stolens makt i Sverige, och Luthers renade lär trädde i stället för Påfvens. Men den Lutherska Re formationen genomfördes icke, elier, rättare, kunde ick genomföras till slut af Luther sjelf; mycket Papistisk qvarlemnades i kyrkoväsendet inom hans eget land och i Sverige behölls ännu mera. Gustaf Wasa så sig rödsakad att bibehålla Biskoparne och den ande liga hierarchien samt begick härigenom måhända et lika stort politiskt fel som det, då han åt sina yngr söner lemnade sjelfständiga furstendömenp. Redan be friar-konungen sjelf fick erfara, alt den Protestantisk Hierarchi, han upprest på spillrorna af den Papisti ska, i det hela var blott en fortsättning af denns; i e sednare tid tillväxte den al:tmera, stadgades alltmer och har nu i det närmaste hunnit utveckla sig ti ett Protestantiskt påfvedöme, som hotfullt skrider all närmare sin fulländning. I utvecklingen af detta påfvedömes beskaffen het och kännemärken, yttrar författaren längre ned Tendensen till stabilitet saknas icke heller. De behöfves ingen vidlyftig undersökning, för att ådage lägga, huru de Svenska prelsterna alltid sträfvat emo alla försök till reformer. Om denna motsträfvan vitt nar historien på hvartenda blad; alla våra Riksda gars annaler tala derom. Så länge striden mella den vikande Katholicismen och den uppåtsträfvand Protestantismen räckte, var det naturligtvis qvarlefva af de Katbolska prelaterna, som representerade sta biliteten; när en Protestantisk statskyrka bildat sig efterträdde hennes prelster de förra. I de första ti derna var också sträfvandet till stadga både naturlig och nödvändigt; man behöfver blott ihågkomma Jo han III:s försök att åter införa Katholicismen, och de missaktning, Sigismund vid alla tillfällen visade sit ärfda rikes religion. Men snart stod Protestantisme såsom fullkomlig segerberre på Sveriges jord, och ha da icke längre några anfall att befara. Men de gamla inflytandet hade blifvit kä-t; den makt, hvar med man under de oroligare tiderna blifvit beklädd ville man icke släppa, och fasthållandet vid det gamli blef hädanefter som härtills prelaternas lösen. Denn lösen fortfor allt framgent ait vara den gällande, oci alla försök af Sveriges Konaungar till en reform i pre latväsendet strandade mot det högre presterskapet envisa och kraftfulla motståed. Det torde vara till räckligt att här bänvisa blott till det, som skett oci sker i våra dagar, till hvilket det högre presterskape utan rubbning medfört alla sina företräden, hela si makt. Den, som vågar betvifla rättmätigheten 8 denna, förkättras och förföljes; a!lt, som åsyftar fol kets upplyftande ur den okunnighet, hvari det hittill blifvit hållet, motarbetas; den fria forskningen lägge i fjettrar, Och hvarföre detta? För att upprättbåll prelatväldet, påfvedömet inom den Protestantiska Ky kan, på hvars tillvaro numera ingen torde tvifla. Ja ett verkligt påfvedöme, som äger allt, hvilkt