höll ditt beröm för körpgprat — och du känne: mig, kära Frits, jag sade henne då, alt. du vore lio gånger mer värd, än jag sjelf, och då du vet att jag taxerar mig ganska högt, kaa du sluta till, huru mycket du väger. — Jag var nu i farten. Men vid en blick på missen, ångrade jag, att jag så berömt dig. Ilon förekom mig som en tigerkatt, som lurar på rof — så blixtrade de små, sröna ögonen. — Broder! jag ber dig, låt ej förblinda dig; det är inte här i huset allt, som det borde vara. l Dessa sista ord uttalade han i rörd ton och fattade sin väns händer. — Jag tackar dig för ditt deltagande, och känner din vänskop för mig, yttrade Fredrik; men jag ser icke något u!omordentligt i allt detta. Man frågar ofta om d2 likgiltigaste menniskor, endast för att hafva något samtalsämne. Var alltså utan bekymmer; dessutom kan mitt bemötande emot den af dig så kallade drottningen från Saba icke ineifva henne den ideen, alt jag vore en bland hennes tillbedjare. Roketskott afbrö!o de begge vännernas samtal, och de gingo ut på balkongen, för att betrakta fyrverkeriet. Fonden deraf visade, uti en infattning af klart strålande stjernor, bokstäfverna B. och F., prydligt sammanbundna. Nu hyiskade Lauterbach i vännens öre: — OO, hvilket elakt omen! Ser du icke dit och hennes namn förenade? Ack, alt du i ställe: hetie Abrsham! — Tokiga menniska, sade Fredrik, skrattande hennes familjenamn börjss ju med F.? — Hur allt spökar i ditt arma buftudl och se -— red3;